Jag <3 fash

Plötsligt lyssnade var och varannan nationell vän på något som kallades “fashwave” och det kändes mest pixligt och skorrande. Snygg estetik förvisso, men jag upplevde det alltid som lite krystat. Fräckt, och krystat. Blippigt, och krystat. Någon slags desperat identitetssökande.

Men igen – det var väldigt snyggt. Idag fick jag anledning att tänka om. Nästan alla låtar jag spelade var drömska, mörka, och kändes som att färdas i ett färgglatt, men melankoliskt, landskap. Det kommer garanterat bli mycket mer fashwave på vägarna framåt. Och det passar sig extra bra nu när höstmörkret kommer. Tänk er E20, ensam på vägarna men med sin kvinna på passagerarsätet, i hög (men laglig) fart med Xurious dånande i högtalarna.

Det måste jag nästan prova på redan ikväll. Missa inte morgondagens sändning! Då blir det livemusik med ingen mindre än vår vän Herr D.