Hur tänker vi efter att ännu en svensk dödats av en utlänning? Magnus Söderman skriver om mordet på Tommie Lindh, men han vill inte tala om sorg, utan om mod och offer.
När jag, Dan Eriksson och Björn Björkqvist först kommenterade mordet i Härnösand (i Kväll med Svegot den 11 maj) visste vi egentligen inget mer än det lilla som kommit ut i gammelmedia och på Flashback. Under sändningens gång kommenterande Alternativ för Sverige mordet (offret var offentlig med sitt stöd till partiet) och sedan kom mer och mer information fram när den fria median gjort sitt.
Vår initiala bild av förloppet, att den mördade Tommie Lindh bragdes om livet då han gick emellan när en utlänning (från Sudan) gav sig på en kvinna i sällskapet, visade sig stämma. Detta faktum och vad Tommies vänner berättar om honom, gör hela saken enklare att hantera.
När jag först hörde om mordet – en halvtimme innan vi skulle gå ut i direktsändning – blev det svart. Inte igen. Det räckte inte med Daniel, James, Elin eller Arminas. Nej, fler ska mördas – slaktas på mångkulturens och massinvandringens altare – medan riksdagen, media och asylaktivister applåderar. Ja, så är det. Det finns inget övre tak av dödade svenskar som skulle förmå dem att tänka om.
Nu har det gått några dagar och först nu har jag kunnat samla tankarna och kunnat komma fram till något att dela med mig av. Först nu tror jag mig kunna göra Tommie rättvisa. Märk väl att detta är ord från någon som inte kände honom (nära och käras sorg och sorgarbete är en helt annan sak än vårt perspektiv utifrån).
”En feg dör många gånger, förr´n han dör, den tappre smakar endast en gång döden” är ord från Shakespeares Julius Caesar och dessa var en byggsten när jag pratade om vår inställning till döden i Kväll med Svegot den 20 april. När jag sedan läste vad Tommies vänner sade om honom insåg jag att Tommies liv och död var som ett skolboksexempel på vad som krävs av oss: att leva ”rätt” och dö ”i rätt tid” som Nietzsche uttryckte det i Sålunda talade Zarathustra.
Nordfront har pratat med några vänner till Tommie, deras ord om honom säger allt:
– Jag tror inte han har någon ånger över hur han fick gå. Om jag får säga det själv skulle han inte göra det på något annat sätt.
– Han fick det ultimata testet och han visade att han hade hjärtat på rätt plats, att han menade allt han tidigare sagt.
De berättar också att Tommie hade för avsikt att engagera sig djupare i den nationella oppositionen:
– Han hade jättemånga planer för livet, karriärplaner och tankar på att gå med i Alternativ för Sverige och bidra till den nationella kampen på alla sätt han kan.
I denna moderna tid – denna fallna tid – vi lever i så ska döden vara obehaglig, mörk och talas tyst om. Det kan självfallet vara på sin plats också. Men inte i detta fall och inte av oss. Tommie Lindh mötte döden med höjt huvud då han gjorde sin plikt för sitt folk. Han reste sig därigenom över oss andra och vann inträde i vårt folks panteon av kämpar.
För honom blev förfädernas visdomsord sanna, att “eftermälet aldrig dör för den som ett gott har vunnit.” Det är få som är detta förunnade i denna tid.
När vi talar om Tommie Lindh så ska vi inte tala om sorg. Vi ska tala om mod och offer, vi ska bli stärkta av hans handlingskraft och se hans beredvillighet att inte böja knä och titta bort som en uppmaning till oss.
Tommie blev ett offer eftersom han vägrade att vara ett offer. Därför segrade han och vann tillträde till hjältarnas sal. Genom handling i livet och i mötet med döden blev han en ledstjärna för oss andra.
Diskussion om den här artikeln