Accelerationistiska grobianer

Ni vet, vi går alla igång på olika saker. Vissa går igång på en bra film eller ett efterlängtat skivsläpp av sitt favoritband. Andra går igång på att meka med sin gamla veteranbil eller att gå på teater. Ytterligare andra går igång på att se hela världen brinna. När wuhanviruset sänker världsekonomin är det på vissa håll i nationalistiska kretsar en autisternas julafton när man hoppas på en samhällskollaps. Jag antar att det alltid kommer att finnas de som saknar tålamod för att bygga upp något, de ser istället sin chans när något går sönder. 

Logiken tycks vara per följande: det är bra att ekonomin körs i botten, för då blir det minsann revolution gossar små. Om bara alla som lyckats bygga upp drägliga liv i den här världen blir av med vad de lyckats skapa ligger paradiset runt hörnet. Grundidén är att en ekonomisk kollaps är rätt åt den ack så förhatliga medelklassen som är de stora vinnarna på massinvandringen. Själv tillhör jag medelklassen och väntar fortfarande med spänning på att se någon av de här beryktade vinsterna och fördelarna med att proppa mitt och mina förfäders land fullt av aggressiva invasionsstyrkor från tredje världen som vi försörjer livet ut med våra skattepengar. Vilken dag som helst nu, antar jag.

Företrädare för den här linjen kallar sig för nazbols, alltså nationalbolsheviker, vilket är precis så tramsigt som det låter. Sedan när blev den nationella rörelsen vänster? Har folk glömt vad vänstern är och vart vänsterideologin har fört oss? Det är inte utan att man undrar: var är uthålligheten i idéerna? Det känns inte vidare traditionellt att vara en politisk vindflöjel och som nationalist börja flirta med bolshevism. 

Det är lätt att vara chict revolutionär när du inte har ansvar, när du vare sig har familj eller företag. Om du bara har ansvar gentemot dig själv i din egen lilla värld har du det lätt. Vi andra som har ansvar mot fruar och barn har det lite värre. Om du dessutom har företag och anställda är det ytterligare en börda och då har du verkligen helhetsbilden. Det är lätt att entusiastiskt ropa på revolution när du inte har skin in the game. Jag kallar det revolutionsromantik för oskulder; att de ser det som en framgång att inte ha något att förlora. Jag vet vad du tänker, kära läsare och jag håller med – revolutionsromantik för oskulder hade varit ett mycket bra namn på ett proggband men det är inte det som är poängen nu. En kris var allt som behövdes för att delar av den nationella rörelsen verkligen inte skulle kunna hålla sig, utan gå vilse i socialismen och ta en skarp vänstersväng till marxismen. Kalla det bara för att vara nazbol så är detta det nya svarta och oerhört trendigt. Får jag föreslå en bedårande liten handväska med en hammare och skära som den självklara accessoaren till detta politiska ställningstagande? Skärp er.

Att hånskratta åt alla med familj och bostadslån för att de oroar sig när världsekonomin går rakt ner i utedasset är rätt så korkat och osmakligt. En stilla undran: är det inte detta vi vill ha? Är det inte detta vi eftersträvar som nationalister och traditionalister? Vita barn, stabila kärnfamiljer, hem och härd och ett bra arbete? Är det inte det vi ska ha som mål med våra liv? Eller är målbilden att vi ska sitta ensamma i en liten lägenhet och romantisera en samhällskollaps? Är det den positiva målbilden vi ska arbeta mot? Och om vi har lyckats bygga oss ett gott liv, ska vi då alltså inte bry oss när det hotas? När vårt värv och våra nära och kära riskeras? Det låter inte som en strategi som passar en europé. Accelerationism, att hoppas på att ett rejält förfall ska skapa en förändring, är i min mening inte ett acceptabelt synsätt för en vit man.

Idén om att en finanskris kommer att drabba eliterna hårdast är befängd. Om du tror det så har jag något att berätta som du inte vet: ingen Rothschild kommer att behöva gå från hus och hem i en kris. De kommer inte behöva oroa sig för sin anställning, sitt huslån och sin förmåga att sätta mat på bordet åt sin familj. Den globala eliten kommer att klara sig finfint. De som kommer att drabbas är arbetar- och medelklass. 

Bailouts för banker och stora företag som borde ha samlat i ladorna får det att koka även i mina ådror. Ingen bank får vara too big to fail. Kvartalskapitalistiska företag som vidlyftigt delat ut alla pengar istället för att ta ett långsiktigt ansvar förtjänar att gå under. Men det är inte bara den typen av företag som drabbas i en finanskris. Även det lilla familjeföretaget, till exempel elektrikerfirman med tio anställda som min vän F och hans far äger och arbetar i, går hårda tider till mötes när installationsprojekt bokas av och orderboken blir tom. Det är lätt att vara stursk och gotta sig åt multinationella företag som krisar, men det är rätt korkat att inte kunna se att samma kris drabbar din granne som går med tyngre och tyngre steg.

I hårda tider borde den nationella rörelsen hålla ihop. Men som alltid finns det konträra element som frodas av att vara motvalls käringar och tycker att det är rimligt att ta tillfället i akt att så split. Personligen tror jag att det är en bättre taktik att hålla ihop. Handla av andra svenskar, köp inte kebab till lunch utan köp husmanskost i den svenskägda restaurangen, stötta svenskägda företag och stötta varandra. Bygg upp, bevara, försvara. Att gotta sig åt förstörelse är inget som svenskar ska ägna sig åt.