Det sunda förnuftet sa omgående att detta med “apatiska flyktingbarn” bara var nys. Speciellt när det framgick att de alla botades genom uppehållstillstånd. Kunde bluffen vara mer uppenbar? Men det hindrade inte SVT att lägga sig i debatten och vilseleda.
14 år senare tvingas SVT erkänna att Uppdrag gransknings reportage var osakligt, att fakta utelämnades och att tittarna därmed blev vilseledda. Det var Gellert Tamas som var ansvarig reporter och det verkar inte som att mycket stod i hans väg när reportaget gjordes – framförallt inte sanningen.
Någon granskning var det inte tal om, snarare ett inlägg i debatten medelst public service hela kraft i ryggen.
Gellert Tamas (och säkert många med honom) var inte nöjda med utredningen om de apatiska flyktingbarnen och ville påverka opinionen. På samma sätt har olika intressenter agerat senare, i debatten om de “ensamkommande” afghanerna till exempel. Det är en sak när privata medier gör det, men public service ska inte ägna sig åt sådant. Faktum är att man skulle kunna driva idén att en media som tar emot statliga pengar helt enkelt inte ska få “tycka” något utan bara rapportera skeenden.
Den nationella oppositionen har i årtionden varnat och informerat om den vänster(liberala) vridningen inom public service. Detta har förnekats samtidigt som program som det nu kritiserade sänts, eller samtidigt som SVT:s journalister smugglar “flyktingar” varpå SVT sedan betalar böterna.
Men sakta men säkert eroderar public service och detta tryck måste upprätthållas. Vi måste – helt enkelt – fortsätta jaga dem med blåslampa. 14 år kan kännas som en lång tid för dem att erkänna, men bättre sent än aldrig och många av oss tittar nog ut och undrar om inte grisar också flyger. Så stort är det faktiskt,
Diskussion om den här artikeln