Jag glömde bort dagen vi måste minnas

I tisdags var det årsdagen för terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Magnus Söderman tillhörde skaran av svenskar som tvingade bli påmind om dagen. Om inte hade den passerat förbi. Hur det kan bli så resonerar han om här.

Det hade hunnit bli eftermiddag då jag tog en titt på mina sociala medier. En bild på Ebba Åkerlund möter mig och texten “Vi får aldrig glömma”. Då slår det mig att jag gjort precis det. Jag av alla människor, som arbetar med det jag gör. Min kollega och vän, Daniel Frändelöv , hade nämnt något om Drottninggatan tidigare under dagen, men jag satt då försjunken i någon artikel och hummade något till svar. Lyssnat hade jag inte.

Hur kunde jag ha glömt?

Ja, hur kunde Söderman glömma och varför är det viktigt att minnas? Bli prenumerant på Svegot och läs vidare. Vi bjuder på de första 7 dagarna.

Själva dagen är fastetsad i mitt minne . Jag bevakade terrordådet från dag ett. Motgift, som jag då var en del av, sände direkt och vi försökte bringa ordning i allt kaos som rådde. Vad hade hänt? Pågick det ännu? Jag ringde vänner i Stockholm som jag visste hade haft anledning att vara på plats. Oron var stor eftersom ingen visste om lastbilsattacken var början på något större. Sedan. Var någon närstående på plats?

Sedan kom bilderna och filmerna på lastbilens färd. Det var svårt att ta till sig att det hänt på gator man brukar gå; där jag vandrat hand i hand med flickvänner eller med en barnvagn framför mig.

Ännu senare, offren och framförallt Ebba. Hon har blivit symbolen för alla drabbade. Vi behöver det, vi människor, en tydlig bild, ett namn som sedan får representera alla som drabbats.

Snart nog stod det klart att det rörde sig om en muslimsk terrorist. Han greps, ställdes inför rätta och fängslades. Där sitter han nu, och klagar över sin situation. Någon revolt mot det svenska etablissemanget och politikerklassen som indirekt var ansvariga med tanke på den politik som förts blev det inte. Det gick vidare, livet i staden och livet för alla oss som inte personligt drabbades den där dagen i Stockholm.

Men vi skulle inte glömma. Jag skulle inte glömma.

Det har vi heller inte gjort . Men självklart tänker vi inte på det lika ofta. Vi minns dådet och dagen och tänker vi till så blir minnesbilderna starka. Inte heller har vi glömt Ebba. Vi kan alla se hennes ansikte i vårt sinne.

Men dagarna flyter också ihop eftersom att eländet inte tar slut. Sverige har varit förskonade sedan dådet på Drottninggatan och i hela Europa har den typen av attacker – de stora och uppseendeväckande – givit vika för så kallade “vansinnesdåd” som de nu kallas. Någon skriker något på arabiska och hugger en förbipasserande på gatan. Det blir en notis, om ens det, där man konstaterar att gärningsmannen var psykiskt sjuk.

Och förutom dessa dåd så har vi den hela tiden närvarande dominansbrottsligheten. Barn och tonåringar blir rånoffer i mångkulturens Sverige. Eller så har vi bombdåden. Eller något annat. Det fylls på hela tiden och känslan infinner sig ibland att alla verkar strunta i det. När väl folk kan göra sin röst hörd (vart fjärde år) så är det samma gamla partier som håller sig kvar vid makten.

Men man tar nya tag och kastar sig ut i malströmmen igen.

Det är just på grund av den ständiga anstormningen av svenskfientlighet på alla nivåer som gör att enskilda händelser blir till fragment vilka formar en helhetsbild. Det slår mig att jag inte alls glömt Drottninggatan eller Ebba; inte heller någon annan av alla de orättvisor eller det våld som mitt folk utsatts för på grund av den ordning som råder. Tvärtom, jag minns namn, händelser, gärningar och ansikten. Däremot flyter de ihop och datum, tidpunkter och platser sorteras bort.

Orsaken att jag inte mindes dagen igår berodde på att jag fokuserade på något nytt hot mot vårt folk, vårt land och vår civilisation. Nya sorgliga människoöden läggs på högen.

Men det innebär inte att jag inte har dåligt samvete för att jag trots allt glömde. Vi behöver dagar som hjälper oss att minnas, som gör det som hänt levande för oss. Minns vi inte så kommer det utan tvekan upprepas.

Jag glömde bort dagen vi måste minnas

Kravallpolis redo när vårdplatserna tar slut i Stockholm

Ungersk familjepolitik – en framgångssaga

Ännu mer från Svegot

Sverigedemokraterna dränerar träsket

Staten vill se varje steg du tar

Knarket köper man på fritidsgården

Sverige vaknar – 18 december 2020

Senaste programmen

Socialdemokraternas skrämmande planer för Sverige

Jimmie Åkesson, moskéerna och propagandan

Säsongsavslutning: Tittarnas program!

Vad tusan händer?

Spanien reser sig mot socialistregimen (Gäst: Gonzalo Martín)

Tvångsintegration för svenskar, etnogemenskap för utlänningar

EU: Konspirationen mot Europa (del 3)

EU: Konspirationen mot Europa (del 2)

EU: Konspirationen mot Europa (del 1)

Facket: Arbetarnas företrädare eller den djupa statens maffia?

Alla mot svenskarna (del 2)

”Svarta svenskar” när Public Service ska konkurrera med Spotify

Etnopluralism: Naiv utopi eller moraliskt rättesnöre?

Höjt försörjningskrav: Klarar sig Sverige utan lågbetalda utlänningar?

Det yrvakna Europa

Om Dagens Svegot

Kontakt

Välkommen tillbaka!

Skapa nytt konto!

Få ditt lösenord tillskickat dig