Lite ordning och reda

En middag, som till början är mycket trevlig, blir genast något annat när r-ordet plötsligt kastas fram. Och vem var det som var målet för denna anklagelse? Det är vår krönikör Eva-Marie Olsson. Hennes brott? Hon ville se lite ordning och reda i samhället.

Ordning och reda är alltid att föredra framför oreda och oordning. Inte behöver man vara tråkigt pedantisk utan så där lagom är väl det bästa, i alla fall när det gäller ens eget hushåll. Men när det kommer till att vistas bland andra där ute i samhället, då behöver vi regler. Vi måste ha rättvisa regler att förhålla oss till för att om möjligt friktionsfritt mötas i det offentliga rummet.

Ibland kommer man att tänka på saker som hände för flera år sedan och i detta fall för cirka tio år sedan. Ponera att du och din man bjudit hem ett par som man inte känner sådär på djupet och innan kvällen är slut har du blivit stämplad som rasist. Ibland spårar det ur. Vi började med god mat och dryck i ”salongen” för att efter det ta kaffe och sätta oss i soffan. Vi hade det riktigt trevligt.

Min man var god vän med mannen, vi kan kalla honom för Stefan (alltså han som inte är min man) och de trivdes gott i varandras sällskap, då de var före detta kollegor och varit med om mycket tillsammans. Frun, vi kan kalla henne för Carina, kände vi inte så väl men hade genom åren träffat några gånger, hon var en pratglad och trevlig människa. Vi hade även till denna kväll bjudit en mångårig god vän till mig som i normalfall inte precis var den buskablyga typen.

Kvällen fortlöpte helt vanligt, trevligt som det brukar göra vid sådana träffar. Vi pratade om ditt och vi pratade om datt, det blev säkert lite lumparhistorier också men det har jag i så fall förträngt. Det jag däremot minns tydligt är att Carina var en riktigt snackig en, hon hade mycket att berätta om de olika arbetsplatser hon arbetat vid. Vi lyssnade på hennes berättelser, berättelser som var riktigt intressanta då hon arbetat bland personer som behövde integreras och vi andra aldrig hade gjort den erfarenheten.

I Malmö på den tiden fanns det en plats nordöst lite på avstånd från resten av staden, en avsides liggandes stugby med just inget runt om. Sådär lagom avsides hade Malmö stad låtit uppföra en liten by strax utanför staden, en barack-by, Mosippan. I barackerna placerades vid behov svenska barnfamiljer som av någon anledning blivit vräkta från sina lägenheter, och efterhand som åren gick hamnade där också olika slags folk från länder väldigt långt bortifrån Sverige. Mosippan liksom bara fanns där, då och då skrev slasktidningen Sydsvenskan sorgliga artiklar om främlingar som bodde där men i det stora hela var det inget man funderade över för det var så långt bort från de flesta.

Kvällen avancerade och Carina var nu i sitt esse, hon berättade om zigenare som varje dag parkerade andra människors cyklar hemma hos sig vid barackbostaden, tvättmaskiner som ”flyktingar” inte begrep sig på, som dom aldrig kunde lära sig, sönderslagna inventarier, sönderslagna inventariet och åter sönderslagna inventarier. Dom var för tokiga, dom där andra var så charmiga och Carina jobbade på hon hade ”händerna fulla”. Vi lyssnade och ansåg det både konstigt och udda. Varför gick allting sönder?

Varför fick dessa typer som stal bo kvar, vad var det för människor egentligen? Såklart var det intressant att få höra från ”hästens mun” hur det var på ett sådant ställe som vi andra aldrig satte vår fot i.

"Ska det vara mera kaffe?", vi tog en påtår och ytterligare en kaka. Men, vad är det för folk egentligen som bor där? Zigenare, nyanlända och de som fått avslag om att bo i Sverige bor där. Då är det hög tid och dags att resa hem, eller?

”Men man vet inte vem dom är, dom har inga identitetshandlingar” sa Carina. De två karlarna i rummet gjorde här ett försök att prata om något annat, de ville gärna dra en anekdot om hur det varit på deras arbetsplats när de var kollegor. Männen skruvade på sig för det började att bli lite känsligt. Det är väldigt lätt i en sådan här situation att bli ovänner, och det vill vi ju inte.

"Om man inte vet vilka de är då ska dom ut", sa jag. ”Men man vet inte var dom kommer ifrån” sa Carina. "Hör du inte själv så dumt det låter när du säger: man vet inte var dom kommer ifrån” sa jag. Det vet de ju själv var de kommer ifrån och det är hur lätt som helst, det är bara att sätta igång och ta samma väg som de kom ifrån så kommer de så småningom hem igen.

”Du är ju rasist!”, sa Carina. Såklart menade Carina att det var svenska myndigheter som inte visste var främlingarna kom ifrån, för tacka sjutton för att de personer som rest genom land efter land för att som mål flytta in i vårt land visste vem dom var och var dom kom ifrån, helt självklart var det så. Min annars så pratglada kompis sa ingenting, hon var mer eller mindre stum över vad hon fick höra.

Jag och Carina fortsatte på den inslagna vägen: "Men snälla, vi kan ju inte ha en massa folk vimsande omkring i vårt land som vi inte vet ett smack om, folk från andra länder som bevisligen ljuger, stjäl och sabbar tvättstugor, det måste du väl förstå? Vi måste ha ordning och reda i Malmö.

”Man kan inte bara skicka hem folk när man varken vet vem dom är eller var de kommer ifrån, det måste du förstå”, sa Carina. "Nej det förstår jag inte för det är inte som du säger, jag blir snart tokig, dom ska ut!" sa jag. "Det är så himla lätt, de ska ut!"

Vi kom ingen vart i vårt samtal, vi hamnade liksom i en återvändsgränd. Men vänta nu lite, vad var det egentligen hon sa till mig, att jag var rasist? Så förbaskat oförskämt, men i vårt hetsiga samtal lät jag det passera. Som vi alla kan se sker invasionen av kolonisatörer fortfarande i dags dato mitt framför våra ögon, precis som för tio år sedan. Den lilla kvinnliga kommunalt avlönade främlingsbetjänten ser jag inte röken av då våra vänskapsband tyvärr knöts upp och jag skyller allt på henne, faktiskt.

Min kompis för ibland denna händelse på tal, hon tog illa vid sig när rasiststämpeln svingades, jag tror faktiskt att hon tänker mer på det än vad jag gör. Jag brukar svara henne att det är helt omöjligt att vara rasist endast för den saken att man vill ha ordning och reda i sitt eget land. Så, men varför sa Carina det ”farliga” ordet egentligen. Jag vet såklart inte hur hon tänker men jag tror att det handlar om slentrian och inövat, när någon är kritisk till den osunda invandringen och med allt vad det för med sig, då ska man näpsas. Men jag skiter faktiskt fullständigt i det. Det har nu gått cirka tio år sedan det hände och hela grejen ter sig sjuk och bisarr.