Jalles poetiska ark – del 45: Ekelund ger oss lindring och tröst

I dikten "När i livets natt du dignar" ger Vilhelm Ekelund tröst för de plågor jordelivet ibland ger människorna. Genom poesins vingar låter han oss känna av en fastare verklighet, vilket kan ge oss lindring inför död och förödelse.

Vilhelm Ekelund är känd för flera saker. Som 28-åring spöade han 1908 en civilklädd länsman. Åtminstone var han i slagsmål med polismannen. Men mycket talar för att Ekelund var rätt hårdhänt eftersom han snabbt flydde landet och klammeriet med rättvisan. Utan några egentliga resurser. Han bosatte sig i Berlin några år där han levde på soppa och öl. Efter fyra års misär vågade han sig till Danmark, men först 1921 tordes han resa hem utan att vara rädd för att sona det gamla kurret.

Stöd Svegots arbete och lär dig en massa på kuppen. Bli prenumerant. Vi bjuder på de första sju dagarna. Teckna den prenumeration som passar dig bäst nedan.

Vidare är Ekelund känd som en av flera skånska poeter decennierna runt sekelskiftet 1900. A.U. Bååth, Ola Hansson och Anders Österling är några andra som i finstämd dikt har givit glans åt det skånska landskapet. Ekelund gjorde det genom att låta landskapsbilderna spegla hans själstillstånd, något han var tidig med i svensk poesi, åtminstone sättet han gjorde det på. Han sneglade bl.a. på de franska symbolisterna, främst Paul Verlaine .

Ekelunds poetiska karriär är också säregen. Som 30-åring gav han den egna poesin mer eller mindre korgen, trots att han var etablerad som poet i Sverige och kunde hantverket efter några diktsamlingar. Kanske ville han göra en Rimbaud (Verlaines vän). Den gudabenådade fransmannen lade också plötsligt av – fast vid än yngre år. Istället ägnade sig Ekelund därefter åt översättning och åt tankfyllda essäer och aforismer.

I sina mest bekanta dikter lyfter Ekelund fram sina egna känslor och funderingar, ibland i jagform, ibland mer allmänt betraktande och ibland med det skånska landskapet som en viktig del. Dagens dikt, från samlingen Havets Stjärna , 1906, är mer en tankedikt. Jaget i dikten är knappast poeten utan ett helt allmänt jag, envar, varje människa.

Dikten är viktig i vår tid av rädsla och sorg. I Italien och Spanien har coronapandemin skapat fruktansvärd förödelse och ingen vet riktigt när sjukan ska avta eller om den kommer att drabba oss uppe i norr lika hårt. I sådana tider, när människorna ansätts till det yttersta, söker människor tröst och lindring på olika vis. Vilhelm Ekelund har i nedanstående dikt åskådliggjort ett sådant sökande.

Dikten påminner om Stagnelius berömda dikt ”Vän, i förödelsens stund” där poeten tröstar den nattsvart sorgsne och vilsne med att Gud skapade världen ur just mörker och kaos: ”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud:” Ekelunds lindring i en tröstlös tillvaro är att jordelivet blott är ett skådespel, men att det ovan molnen finns en fastare och klarare verklighet för själen. Meningen är för Ekelund säkert mer platonsk än kristen, men det spelar väl mindre roll för den som söker tröst.

Två saker ger dikten särskild laddning. Dikten består av en enda mening som sakta rör sig mot det förlösande svaret i slutet, och dikten är klart uppdelad i två nästan lika stora delar: den första halvan klargör förutsättningen och den andra halvan ger svaret.

När i livets natt du dignar

När i livets natt du dignar, skräck omvärver bleka pannan och du beder, beder, stammar: hjärta, skälv för sista gången, hjärta, brist då, brist då äntligt! – är i denna tanken – icke räddning – men en lindring, glimt av stjärna, skymten av en tröst: blott ett skådespel jag är ju, av vars tusen dunkla smärtetrådar mystiskt fattad, jag förgätit friheten, mitt rena väsens källa; lyft dig, lyft dig, o mitt öga, ifrån detta marterspelets skuggbild, över dessa moln och dunster mörka: se, bortom allt detta ler ju stillt, orubbligt fast det underbara klara blåa, som beskiner själens dunkla verkligheter!