Att inte vilja ha barn duger inte

I dessa tider av massinvandring med främmande folk och alltför låga födelsetal hos svenska kvinnor, så är det givetvis högprioriterat att etniska svenskar bildar familjer. I princip samtliga länder tillhörande västvärlden har födelsetalen varit för låga sedan 60-talet, vilket innebär att vi blir färre för varje år som går . Tyvärr är det många kvinnor, men även män, som i reproduktiv ålder inte ens vill ha barn. Men ursäkterna är dåliga.

Jag har själv varit en sån där jobbigt hyperindividualistisk person i min ungdom som visserligen inte uteslöt framtida familjebildning, men som stör sig på barnfamiljer. Exakt varför vet jag inte så här i efterhand. Lyckligtvis ändrade jag mig med tiden när jag började föreställa mig mitt liv i framtiden och insåg att det skulle kännas ganska meningslöst utan barn. Vad skulle jag leva för när jag gjort allt jag vill göra? Vem skulle jag lära allt jag kan? Vem skulle ärva mina tillgångar och materiella ting som jag själv har ärvt eller skapat?

Läs vidare genom att logga in på din Svegot Plus. Inte prenumerant? Teckna din prenumeration nedan, just nu får du 7 dagar utan kostnad.

Tyvärr har ju dock livets omständigheter skjutit på familjebildningen för min del. Inte heller samhället är vad det en gång var. Det uppmuntrar inte längre till familjebildning i någon högre utsträckning. Utöver detta är människor numera experter på att rationalisera varför barn är en dålig idé, i synnerhet om man är högutbildad. En del struntar till och med i familjebildning för att vara ”normkritiska” .

Ursäkt 1 En vanlig ursäkt som ofta förmedlas av media men även i skolan och andra institutioner, är att barn begränsar ens möjligheter . Framförallt unga kvinnor får höra detta budskap men även jag hade denna inställning som ung. I det moderna samhället finns precis hur mycket saker som helst som skänker kortsiktig tillfredsställelse. Vad dagens samhälle försöker få oss att göra är att prioritera denna kortsiktighet framför den långsiktiga tillfredsställelse som barn ger. I grund och botten spelar det ingen roll vad vi prioriterar – men prioriterar vi inte familjebildning så upphör vi till slut att existera som folk. Svårare än så är det faktiskt inte.

Samtidigt är alla dessa möjligheter oftast bara tidsfördriv eller sådant som inte syftar till något långvarigt. Konsumism och upplevelser är sådant vi övertalas att sträva efter snarare än familjebildning. Ändå är det inte materialism som gör oss lyckliga och välmående – det är intima sociala relationer. Och jag har aldrig hört någon säga att de ångrar sina barn – däremot gnälla över att de jobbar för mycket eller att de gjort ett dåligt köp.

Ett annat bekymmer är att stress, en instabil och otrygg livssituation och psykisk ohälsa gör att de drabbade inte skaffar barn. Om samhället brutit ner dig genom exempelvis hög arbetsbelastning och följande utbrändhet, då planerar du inte att skaffa barn. Då räcker din lilla energi knappt till att ta dig igenom dagen. Då blir barnlösheten tyvärr en förståelig konsekvens.

Problemet är ju dock när många svenskar råkar ut för just detta eller är helt upptagna med arbete och karriär. Vem har tid med barn om det är massvis att göra på jobbet och det dessutom kanske är roligt och tillfredsställande? Samtidigt är det knappast ditt jobb du kommer tänka på när du ligger på dödsbädden. Det är din familj du kommer tänka på – eller frånvaron av en.

Ursäkt 2 En annan ursäkt har jag hört flera gånger under mitt liv, även från kvinnor som har en nationalistisk livsåskådning. Lite paradoxalt kan tyckas eftersom om man är nationalist så är man ju ändå medveten om folkets betydelse, och utan barn finns det snart inget folk. Men denna ursäkt grundar sig i grund och botten på omsorg – att man tycker det är oansvarigt att sätta barn till denna värld som vi alla ser är på väg utför.

I grund och botten har jag full förståelse för denna inställning – vi ser ju själva allt som är fel i clownvärlden och att det inte går åt rätt håll. Således vet vi att våra barn kommer få det ännu värre än vi haft det under vårt liv. Vem kan vilja sätta barn till världen med en sådan vetskap??

Dock finns det några självklara invändningar mot ovanstående argument. För det första lever vi fortfarande i tider som materiellt sett är bättre än som någonsin existerat på jorden. Faror som förr tog livet av en stor del av alla nyfödda har vi idag eliminerat och livets mödor har minskat avsevärt. Ändå är vi alla ett resultat av våra förfäders slit och förmåga att skaffa barn. De gav inte upp trots livets mödor och det ska vi inte heller göra.

För det andra har vi nationella en stor fördel jämfört med vår föräldrageneration och alla de Medelsvenssons som lever idag: kunskap. Eftersom vi tagit det röda pillret och ser vilken riktning samhället rör sig åt så kan vi förbereda oss därefter. Vi har alltså möjligheten att ligga steget före samhällsutvecklingen och se till att göra våra barn förberedda på ett hårdare liv än vad vi själva haft. Genom förberedelse skapar vi alltså starka individer som kan ta över facklan och föra vårt folk in i framtiden.

Således är det alltså ingen bra ursäkt att inte vilja skaffa barn för att vi ser allt som är dåligt. Det är snarare en möjlighet!

Lite titt som tätt läser man krönikor från karriärkvinnor i vänstermedia där de försöker förklara varför de stolt är barnlösa, samtidigt som man märker en illa dold bitterhet och sorg. Jag kan knappt föreställa mig de mentala kullerbyttor dessa gör för att motivera hur det är något positivt att inte ha barn samtidigt som de försöker trycka ner sina instinkter. Många, framförallt kvinnor, verkar dock tyvärr inte inse vad de gått miste om förrän det är för sent. Se därför till, kvinna som man, att du inte blir en av dem.