Att Europa länge nog varit under en konstant kris de senaste 40 åren är nog många att hålla med om. En kris där man har gastat floskler likt “alla människors lika värde” och annat bjäfs. En kris som kulminerade under 2015 när icke-statliga organisationer och humanister piskade upp stämningen kring kriget i Syrien. Detta är som välbekant ett sätt som västvärldens omdanare gärna använder sig av. Att utnyttja tragedier, krig och konflikter för att luckra upp de etniskt byggda staterna i Europa.

2015 kunde vi skåda på ett flertal platser, från tågstationen i München till finrummen på Sveriges redaktioner att refugees var welcome, som man säger på ren svengelska. I Sverige talade Stefan Löfven om för oss dumma svenskar att hans Sverige banne mig inte bygger murar. Ord som statsministern många gånger fått äta upp efteråt. Nästan samtliga av Sveriges alla mindre landsbygdsorter och storstäder fylldes med afghanska män och andra som såg sin chans när Europas gräns inte hölls.

2015 är sannolikt det år som varit avgörande för att putta fram den nationalistiska oppositionen i alla dess former. Då förändringen kom snabbt och som man kan tänka sig, så slog den hårt och skoningslöst med en ökad kriminalitet och ökade kostnader för hela Sverige, så blev det en ögonöppnare för många. Politrukernas våta dröm om att importera främlingar för att bryta ned de sista etniska strukturerna i Europa fick sig en törn. Sedan 2015 har vi sett hur samhället sjunkit längre ned i det mångkulturella hålet. Men även hur oppositionen har växt lavinartat. Våra idéer har vunnit politisk mark, men även slagit rot hos stora delar av den befolkning vi värnar.

Nu, 2020 så öppnar Recep Tayyip Erdoğan upp för att Europa än en gång ska stormas av främlingar som vill ha sin del av kakan som svenskar, tyskar, fransmän, och alla andra européer har bakat. Att Turkiet använder migration som vapen mot i Europa är egentligen ingenting nytt, eller överraskande. Man spelar de kort man har tilldelats. Turkiet spelar bara sin hand. Den största skillnaden mellan idag och igår är att det är Erdogan som spelar kortet, inte George Soros och hans lakejer, även om dessa knappast gråter över fler främlingar i Europa.

Skillnaden nu är att Europas befolkning knappt har hämtat andan från de våldtäktssomrar, pissrån, åldringsrån och belastade välfärdssystem som blivit en följd av katastrofen 2015 och en vansinnig politik de senaste 40 åren. Flyktingkramarna och batikhäxorna har fått testa på att åka den mångkulturella karusellen i några år nu och i många av fallen så slutar det som för kvinnan i värmländska Kil, med död. Befolkningen i Europa är knappast imponerade av varken afghanska toyboys eller syriska invandrare.

Nu hotas det med fler.

Men den stora skillnaden mellan då och nu är att flyktingkramarna lyser allt mer med sin frånvaro. Istället för skyltar om att öppna gränserna ser vi hur greker bokstavligt bränner ned NGO-högkvarter som arbetar för att importera än fler. Vi ser skott avlossas mot den invaderande horden. Österrike säger sig stänga sin gräns och förklarar att migranterna inte är välkomna. Ungern fortsätter på inslagen kurs och kommer inte tillåta horden att bryta Ungerns gräns. Grekland verkar strunta i vad FN säger och lägger påhittade regler som asylrätt åt sidan för att försöka mota Olle i grind. Eller ja, Mahmoud på andra sidan Egeiska havet.

Stater såväl som befolkningar i Europa har efter senaste “flyktingkrisen” lärt sig sin läxa angående att släppa in horder av främlingar i sina länder och är tillsynes inte redo att göra samma misstag. Men den som lever får se, idioter styr tyvärr fortfarande mycket i den här galna världen. Så man ska aldrig bli förvånad vad som än händer.

Vi kanske inte är riktigt där vi vill vara, än. Men de första spadtagen för Fästning Europa har uppenbarligen tagits. Kanonbåtar, murar och beväpning av befolkningar i gränsområdet lär nog tyvärr dröja. Men fortsätter nationalister, dissidenter och andra att trycka på för att vrida opinionen åt vårt håll kan vi fortsätta byggandet av vår fästning.

Främlingarna står just nu och försöker ta sig in i Europa. Det är dags att kavla upp ärmarna och börja arbeta. Vi har redan grävt grunden.

Nu är det dags att bygga murar.

Hör mer i ämnet i dagens Sverige vaknar: