Genom bekanta träffade jag nyligen en tysk polis som berättade skrämmande historier för mig. Den ena handlade om ett par som fick för sig att tälta i en park eller vid en badplats eller något liknande allmänt område. Det kändes kanske lite busigt eftersom det inte finns någon allemansrätt i Tyskland. Man får bara tälta i egen trädgård och på campingplatser.

Men som så ofta i våra horribla tider så slutade buset förstås i katastrof. En invandrande man gick förbi och såg sin chans till djävulskap. Med sin kniv skrämde han bort mannen och våldtog kvinnan. Men vad gjorde kvinnans man egentligen när han blev så skrämd? Tog han en joggingrunda på den mörka mannens inrådan, eller vad? Stod han bara petrifierad och såg på?

Polisen som berättade menade att han någon gång väl kunnat ingripa. Hittat ett tillhygge i form av en gren eller något och drämt till våldtäktsmannen över skallen. Helst borde han ha visat sig på styva linan från början, men det kan vara för svårt för vem som helst. Men den mörkhyade måste åtminstone mitt under våldtäkten ha varit försvarslös ett ögonblick, och då kunde han väl ha agerat till sin kvinnas försvar.

Det kunde för övrigt ha varit vem som helst som blivit våldtagen. Någon reaktionsförmåga har väl vanliga människor, tyckte polisen. Och jag kunde förstås inte annat än hålla med. Men mannen lät det hela pågå till det bittra slutet varefter den mörkhyade fick smita iväg – med kvinnan i fruktansvärda plågor på marken och mannen med all världens skam i själen.

Polisen sade sig veta hur det gick längre fram i tiden. Kvinnan lämnade honom förstås snart. Och givetvis har båda två oläkbara sår i sig.