För över hundra år sedan, närmare bestämt 1913, filmades ett par korta klipp på Stockholms gator. Dessa har nu färglagts digitalt och ger oss en inblick i ett Sverige som inte längre finns.
Många vänder sig om, tittar nyfiket och förundrat på kameramannen och undrar nog vad det är han gör. Ett par unga pojkar ses göra sig lustiga över mannens vevrörelser. Att se någon med en filmkamera på den här tiden hörde verkligen till ovanligheterna.
Men vi kan vara väldigt tacksamma till den som filmat detta, eftersom det ger oss en möjlighet att titta tillbaka på ett Sverige innan så väl mångkulturen som feminismen och de två förödande världskrigen.
På filmen ser vi en gammal spårvagn med öppna sidor och människor som ska på Circus Ernesto. I bakgrunden ser vi reklam för Gustaf Piehls pilsnerdricka, Olaus Olssons kolimportaktiebolag och Svecia cigarrer från Hellgrens tobaksfabrik.
Förväntansfulla och glada ungdomar samlas framför kameran utanför Pariserteatern på Roslagsgatan, och vi ser Arbetarringens bank vid Kornhamnstorg. Vanligaste transportmedlet var fortfarande häst och vagn. Ett fåtal bilar syns men var en lyx för de allra mest välbeställda.
Det är bilder av ett Sverige på väg uppåt; vi är redo att lämna fattigsverige bakom oss och på allvar gå in i det spännande 1900-talet. Inte kunde någon av de som filmades den här söndagen i Vasastan föreställa sig att Sverige hundra år senare skulle ha sålts ut, styckats upp och skändats av förrädiska politiker.
Vi kan inte vrida tillbaka klockan, och 1913 kommer aldrig komma tillbaka. Men det är fascinerande att titta på de här bilderna och tänka sig att kanske just då skedde en brytpunkt. Om vi bara hade kommunicerat med dem och förklarat för dem vad socialdemokratin skulle göra med deras älskade fosterland det kommande seklet så kanske de hade kunnat agera annorlunda.
Men det får förbli en tankelek. För när vi lekt färdigt med den tanken måste vi fokusera på att förändra här och nu.
Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Åsa Erikssons bok "Farväl till Bullerbyn" har av partikamrater kallats för en "modig uppgörelse" och kritiker för...
Läs mer
avslutning av dagen, klockan 1 på natten, full med melankolisk poesi. Kanske var det musiken som gjorde att hjärtat gillade filmen – trots att förnunftet inte skulle gärna dit tillbaka… Hm hästar var långsammare men lugnare och från spårvagnen kunde man hoppa ur och på kanske till och med under farten… och jag som gjorde det här också i Prag så sent som för 40 år sen. Pojkarna hade matros skjortor o alla män hade hatten på huvudet, hm hur obekväm. Och folk nyfiknare och kanske öppnare än idag, mera spontana. Folk verkade vara mätta och välbeställda. O faktiskt påfallande väl påklädda.
Det rör vid nått i våra hjärtan och man kastas mellan glädje och förtvivlan under en kort stund.
Sedan vaknar man upp och ser SAS reklam och helt plötsligt så reser sig raggen och hjärtat slår ett extra slag, helvete aldrig nån ro att få 🙃.
Ett land kan inte bara ”råka” förfalla så till den grad som skett. Det har skett medvetet. Regering efter regering efter regering som gör samma misstag? Händer inte. Att någon misslyckas och sedan ändrar sin politik för att rätta till problemet är vad jag väntar mig men det är inte det som har inträffat.
Folket såg mycket gladare ut. Folkgemenskap, harmoni, ingen stress. Jämför med nutiden. Man kan tro att man hamnat i helvetet.
Oh så vackert