Serien Tsunami: Vänsteretablissemangets rop på hjälp?

SVT-satsningen Tsunami har haft premiär och ger en hint om att det vänsterliberala etablissemanget på riktigt inte har kännedom om resten av världen. Den värld utanför deras egna bubbla. Men kanske att små glipor skymtar i bubblan som håller på att brisera och där man kanske kan skönja fragment av en längtan att slå sig fri. Fri från de vänsterliberala klor som så länge legat över dem. En önskan att uppnå sinnesfrid.

Propagandamaskinerna SVT och SR har under många år fått utstå kritik för att vara vänstervridna. Något som går helt emot de avtalade riktlinjer de fått. Det är även något som ständigt tillbakavisas av deras egna samt de som delar de vänsterblivnas värderingar.

När public service reformera

Att man kvoterar in hudfärg och kön snarare än kompetens samt öser in oproportionerlig hbtq-propaganda, gärna riktat till små barn, är återkommande exempel som kritiker lyfter fram. Företrädarnas egna världsåskådning ligger som en tjock dimma. Ofta i form av sovjet-tröjor, Afa-budskap och Che Guevara-vurmande. Ofta ackompanjerat av tydliga avståndstaganden av partier, statsledare och presidenter världen över som inte behagar deras politiska åsikter samt kryddat med självömkande hot- och hatanklagelser mot dem som vågar kritisera dito. Propagandamaskinen betalas numer dessutom av folket via skattsedeln vilket
går helt i linje med vänsterns signum; någon annan betalar.

Nyligen gick Sveriges radio ut med att de ska reformera P3. Man slog på stort och anställde ett par av den nya adelns unga tjejmusiker tillika vänsterprofiler, Rebecca & Fiona. Ni vet, djduon som framträdde på Europride med sovjettröjan. Rebecca som bar tishan verkade inte förstå att det var lite osmidigt att bära en kommunistsymbol under ett hbtq-sammanhang. Pudeln hette ”…det blev fel” och ger ytterligare en signal om att vänstern inte synkar med världen utanför.

Hur lever normies?

I SVT-serien Tsunami får vi en osminkad insyn i det dagliga livet hos normies, flugmän och godhetssignalerare inom det vänsterliberala etablissemanget och det finns så många angreppspunkter och exempel i den att man skulle kunna tro att det är en form av självkritik från mediajätten. En möjlig ödmjuk strategi inom ”reformen” av Public service.

Men det är det inte.

När man läser intervjuer med manusförfattaren Sara Kadefors samt recensioner från allierade på skvallerpressen och medströmsmedia inser man att detta är en generell bild av deras egen värld. Kadefors menar att ”…det görs ganska få dramaproduktioner om vuxna människor där man verkligen tar de vuxna, och deras känslor och beteenden, på allvar…”

Själv brydde jag mig inte så mycket om de dekadenta livsöden som beskrevs utan det som främst fångade min uppmärksamhet var snarare hur väl de skildrat den vänsterliberala sfär de flesta inom etablissemanget och dess vurmare lever i.

SVT har praktiskt taget gjort en dramadokumentär om vanliga livsöden i det vänsterliberala DDR-Sverige. De har gjort det snyggt och utan att själva inse det ironiska i det.

Hyckleriet kommer med

Här skildras hjälporganisationen SIDA som har en ekonomichef som stjäl pengar och som det är lite synd om. En hycklande journalist med alkoholproblem som vill skriva om ”viktiga” samhällsfrågor men kliver direkt in i lögnarnas tempel för att rädda sitt eget skinn. Helt utan konsekvenser. Normiefamiljer som skiljt sig, är otrogna, curlar och självömkar samtidigt som de renoverar sina dyra bostäder, går på fina restauranger, shoppar och dricker bubbel. NPC’er på redaktioner och kontor ryggdunkar varandra då godhetssignalerna ljuder.

De frågar sig ibland om det är rätt att hyckla på detta vis men skojar snabbt bort allvaret och går vidare. In i dekadensens mörka inre. För hur skulle världen se ut utan dem? Allt paketerat i ett modernt öststatsfilter á la Chernobyl på HBO. Så tydligt är det faktiskt.

Det finns dock tre vuxna personer som kommer ut ur detta dekadenta sammelsurium med ett visst mått av självrespekt. Två mödrar som gör vad de kan för att få en fungerande traditionell struktur. Den ena återfaller dock senare i curlandets hantverk. Den andra är en rullstolsburen cancersjuk man som till slut lämnar sin svaga flickvän.

Seriens upplösning är en studie i självömkan, dekadens och total avsaknad av konsekvensanalys. Ändå upprepas det att man måste ta konsekvensen av sitt eget handlande.

”Rädda oss från oss själva”

Något som ändå framförs som något positivt i serien. Därför är min lekmannamässigt psykoanalytiska spaning att denna produktion är ett sorts självskadebetéende. Lite som att skära sig själv. Som ett rop på hjälp. ”Rädda oss!” ”Ta över rodret!” ”Vi klara inte detta mer!”

Självklart ska vi hjälpa dem. Det är vår plikt. Vi tar över från och med nu.

Av Hampus