Kan barnen förlåta Anders Lindberg?

Under rubriken “De rånade barnen förlåter oss aldrig” skriver Aftonbladets Anders Lindberg om våldet och otryggheten för barn och ungdomar i Sverige. En känga delas ut till politikerna då han frågar om offren kommer förlåta makthavarna i framtiden. Sin egen skuld tar han dock inte ansvar för.

Aftonbladets ledarsida är “oberoende socialdemokratisk” och en av deras mest namnkunniga skribenter är Anders Lindberg . Han har formligen stått för en kavalklad av vänsterliberal samhällsanalys och varit en av de flitigaste påhejarna av den politik som drivits i landet under den tid han hittills varit verksam. Öppna gränser, minoritetsvurma, antinationalism, normkritik, feminism och så vidare är hans kopp te.

Anders Lindberg är en makthavare av rang i Sverige. Ibland kanske vi avfärdar honom – och sådana som honom – lite för lättvindigt. Kommentarer till hans utspel brukar följas av “vem bryr sig om honom” eller dylikt. Ja, vem bryr sig om honom: ledarskribenten på en av Sveriges största tidningar och ständig gäst i debattprogram – vem bryr sig? Många bryr sig. Den plattform Lindberg arbetar från är en av de största i Sverige. Bara för att man själv, och rent subjektivt, avfärdar honom betyder det inte att han kan – eller ska – avfärdas.

Förtjänar Lindberg vår förlåtelse? Visar han prov på någon självinsikt? Läs vidare genom att logga in, eller teckna en prenumeration nedan.

Gång efter annan har Anders Lindberg avslöjats med regelrätta lögner i sina texter. Om och om igen försvarar han angreppen mot svenskarna och gång på gång väljer han främlingarna före sina egna. Han gör det oblygt. Han är stolt över det. Lindberg är vänsterliberal och omhuldar idén om tabula rasa med en pur materialistisk grundsyn som fundament. Man kan inte vara som han är utan att skriva, tycka och tänka som han gör. Mellan nationalisten och honom är avgrunden.

Därutöver är Lindberg en förkämpe för makten. Hur oberoende än ledarsidan säger sig vara är det uppenbart att tidningen är en taltratt för socialdemokratins vänsterflygel, även om man undviker att vara alltför tydlig med de. I grunden accepterar de, precis som S kärnväljare, att man dagtingar med påstådda principer bara för att gripa (eller behålla) makten. Kort sagt gör man allt man kan för att upprätthålla systemet och den förda politiken. Och man gör det i kraft av den makt man förfogar över som en av Sveriges största tidningar.

Med den utgångspunkten måste man läsa Lindbergs text om huruvida de rånade barnen kommer att förlåta “makthavarna”. Ett är säkert. Han själv ser sig inte som en av de i behov av att bli förlåtna. På klassiskt vänstermanér är den “någonannan” som är ansvarig:

“Ungdomar som växer upp utan framtidshopp och möjligheter hittar förebilder i kriminella kretsar och formar löst sammansatta gäng utanför samhällets normer och regler. Det är hela samhällets misslyckande, från skola och socialtjänst till polisen.”

Lindberg ids också leverera några hemsnickrade lösningar. I princip inget vi inte hört förr, men en liten överraskning kommer han med:

“Det fjärde är faktiskt något så banalt som att ha tålamod. Enligt Stefan Hector kan det ta tio år att få bukt med sprängdåd och grovt våld. Det samma gäller sannolikt ungdomsrånen. Politikerna måste orka fortsätta med både hårda tag och förebyggande åtgärder för lång tid framöver och det sker bäst i samarbete över blockgränsen.”

I klartext: det är inte den politik han själv företrätt och applåderat år ut och år in som är boven, utan det är “samhällets misslyckande”. Har han lärt av Löfven månne, att “vi varit naiva”. Varje gång något går bra för makten är Lindberg där och påpekar att det minsann är deras politik som ordnat upp det. Och varje gång saker går åt skogen är det “någonannans” fel.

Lindberg passerar här anständighetens gräns. Ett litet uns av självinsikt hade varit klädsamt. Ett litet erkännande inför elefanten mitt i rummet är påkallat. Det går knappt att tänka tanken att han på riktigt är så okunnig om effekterna av den politik som förts att fritidsgårdar, insatser från socialtjänst etc. skulle kunna vara lösningen.

Men inte ett enda ord om det.

Där står elefanten och svänger med snabeln så möblemang, innerväggar och golvlister smulas sönder. Bredvid, Anders Lindberg som menar att det i själva verket är den elaka hyresvärden (privat såklart) som använt en för billig spik … eller liknande. Bagdad-Bob Lindberg har inte ett gram skam i kroppen.

Jag är en varm anhängare av förlåtelse. Då och då behöver jag bli förlåten för saker jag sagt eller gjort; med jämna mellanrum måste jag förlåta andra för deras dumheter. Förlåtelsen är en gudagiven hörnsten i varje civiliserat samhälle. Att säga att något är oförlåtligt måste man vara sparsam med, det är ett tungt ställningstagande.

Anders Lindberg har rätt i att de svenska ungdomar som råkar illa ut på grund av mångkultursdogmen och massinvandringspolitiken aldrig kommer förlåta de ansvariga. Bland andra kommer de inte att förlåta Lindberg et consortes. Och det är inte mer än rätt.