Det var en nöjd president som höll sitt årliga tal om tillståndet i nationen. Tillsynes oberörd av all turbulens gick Donald Trump igenom allt bra han tycker sig ha gjort, varpå det egna lägret applåderade och motståndaren inte gjorde det – eller ropade “bu” lite lagom högljutt.

I sig är det ganska meningslöst med dessa uppträdanden som görs. Presidentens uppgift är att berätta om sin egen förträfflighet medan motståndarna ska skaka på huvudet med jämna mellanrum. Konstant avbryts talet av att de egna senatorerna ställer sig upp och applåderar så det som kunde blivit gjort på 30 minuter tar betydligt mycket längre tid.

Trots det finns det ett visst värde i beskåda det hela, framförallt eftersom det visar vad presidenten vill fokusera på. Man kan också få en uppfattning om hur långt ifrån varandra de två parterna – republikanerna och demokraterna – står. Mycket långt, kan vi konstatera efter natten.

Inget annat har varit att vänta. Sedan Trump tillträdde har demokraterna varit tydliga med att de kommer obstruera. Vänsterliberaler av olika schattering har från dag ett vägrat acceptera presidenten och den nu pågående riksrätten är ett led i detta. Kort sagt avskyr – nej hatar – de Donald Trump. Så när han i sitt tal berättar vad han gjort för kvinnor i arbetslivet kan inte de feministiska demokraterna ändå med att applådera. Bara när det handlar om svarta minoriteter eller annat som verkligen faller dem på läppen så slår de slappt ihop händerna.

Det hela är en fars, kort sagt.