Vi snuvades på våra barn

Propagandan mot svenska familjer är inget nytt. Under lång tid har den svenska staten tillsammans med opinionsbildarna i massmedia uppmanat oss att ”familjeplanera”. Förr betydde det kanske att den tredje eller fjärde telningen inte blev till, idag barnlöshet. Eva-Marie Olsson såg förändringen på nära håll.

Ett människoliv går fort, man föds, växer upp, bildar familj, åldras och dör. Vår stund på jorden är över. Vad har man uträttat, vad fick man gjort? Mina tankar går till oss svenskar som för det mesta är ett förnuftigt folk, vi tar till oss av råd och rön och lever efter dem. Eller är det kanske så att vi följer det finger som pekar, är vi lättlurade?

Många av oss spetsade öronen då, när det begav sig, och ”Anslagstavlan” körde igång på televisionsapparaten. Nu blev det information från staten, alla måste lyssna och barnen ombads vara tysta så att den viktiga informationen kunde tillgodogöras av hela familjen. Det var så viktigt. Meddelandena från staten kom till oss på ett naturligt sätt rakt in i våra hem, där vi satt i vardagsrumssoffan med blicken fästad vid den möbel som allt från den dagen den bars över tröskeln vi alla svenskar inredde rummet efter.

Vi fick lyssna på allt från att komma ihåg att ändra inkomst till Försäkringskassan så att ersättning vid sjukdom och vid vård av barn blev den rätta efter löneförhöjningen, till Socialstyrelsens uppmaningar och råd till oss om att det var bra för svensken att äta sex till åtta skivor bröd om dagen. Och vi åt.

Vi åt smörgåsar, sparade i spargrisen, satte in pengar på banken, ställde oss i bostadskö, tog på oss bilbältet, nös i armvecket, sparade på varmvattnet, vädrade sovrummet snabbt, skruvade ner elementen, tätade fönstren, skottade snö, lämnade in deklarationen i tid, använde reflexer – och vi familjeplanerade.

Många goda råd, det får jag tillstå, men, varför skulle vi fås till att föda så få barn? Såhär i efterhand när man summerar och tittar bakåt är det något som skaver. Ansvarstagande och att på riktigt ta ansvar för folkhälsan och för sin nation det är en bra sak, men just när det gäller barnafödandet är det något som haltar betänkligt. Ni som är unga nu har alldeles för få syskon, även vi som är i mormor- och morfar-generationen har för få syskon om man ser på det generellt. Många av oss har endast en bror eller en syster, om ens det. Kanske är vi ”ensambarn”.

Fortsätt läsa om Eva-Maries upplevelser i ett Sverige som förändrades snabbt. Logga in nedan eller teckna en plusprenumeration.