I sin ungdoms dagar skapade Esaias Tegnér dagens dikt. Då lät han sig gärna fyllas av romantiska stämningar. Senare i livet var han rätt avogt stämd gentemot den romantiska skolan med poeten Atterbom i spetsen, han tyckte att dess företrädare var kort och gott flummiga. Men alla har vi varit unga.

Dikten ”Träden” följer den romantiska idén att det gudomliga är inneboende och därmed närvarande i allt. I det här fallet ger träden oss kunskap och visdom lika väl som känslor av skönhet, kärlek och livskraft. Träden talar till oss om vi bara lyssnar. De är ej blott skapade ting men ”håg som lever”.

Det insåg skalden som barn när han i skogen såg himlen och stjärnorna och evigheten genom kronorna. Och det insåg våra fäder för länge sedan. Dodona var en antik kultplats i nordvästra Grekland där det fanns ett orakel som uttydde tecken från en helig ek för att delge människor kunskap. För våra närmare förfäder, de nordeuropeiska folken, såväl germaner och slaver som balter, var träden heliga varelser vars trä man givetvis använde för praktiskt bruk men som man också förstod att hålla sig väl med.

Många av folken hade ett heligt träd som de tillbad som särskilt gudomligt. Nordborna hade t.ex. sin ask och friser och flera andra germanfolk hade sin ek. I Gamla Uppsala fanns ett heligt träd vid templet eller lunden. I mellersta Tyskland fanns en ek som var så helig för germanerna att biskopen Bonifatius såg till att hugga ned den. Utanför Valhall stod världens skönaste träd. De första människorna Ask och Embla karvades fram ur två träd. För de gamla prusserna var flera träd heliga och bestämda skogar så heliga att de var förbjudna för icke-präster.

I de germanska länderna var (och kanske är för vissa) det vanligt med vårdträd på familjens ägor, d.v.s. ett träd som skyddade släkten och dess hem. Vi skogsmänniskor i norr förstår fortfarande instinktivt trädens heliga väsen. Vem har inte stannat till i skogen många gånger och känt stark närvaro av liv och ande. ”Ty den eviga är ej död”, säger Tegnér.

Träden

Dodonas ekar talade fordomdags,
ur helga skuggor stammades ödets dom.
Ännu i dag för den Vises öra
viskar en stämma i edra toppar.

I stilla väsen, slutna inom er själv,
I jordens döttrar vilka med barndomslust
dien er moders barm och lyften
lummiga hjässor mot himlens stjärnor.

I edra skuggor bygger sitt lätta bo,
på edra grenar vilar sig skogens skald,
vilken bekymmerslös, lätt bevingad,
reser med sång mellan skyn och jorden.

I skogens vildar, kungliga ekars släkt,
I Nordens tallar, hedens och klippans barn,
och du förtrogna björk, som hänger
ner över dalen de gröna lockar!

Hur ofta låg ej min sorgfria barndom förr
i edra skuggor! O huru ofta såg
jag till de eviga stjärnor genom
dallrande taket av edra kronor!

Hör, hur det vandrar! Gången är andars gång.
Hör, hur det talar! Rösten är andars röst,
blyga Dryaders, som genom barken
viska ännu om Naturens skönhet,

Naturens liv! Ty den eviga är ej död.
Hon lever ännu och rörs i var fibertråd,
och driver saven i trädens blomkärl,
det vita blodet inunder barken.

Se, hur de kläda i blommor sin hjässas prakt
när våren kommer, skapelsens kröningsdag.
Gyllene kronor en Gud då sätter
över de grönskande trädens tinning.

Fall ned och tillbed, icke ett skapat ting,
men håg som lever! Livet är världens kung.
Dess härold, Solen, skriver från höga himlen
sitt kärlekskväde med guldbokstäver.

O låt mig trycka vart väsen till kärligt bröst!
Se varje träd som blommar en tunga har,
talar om Skönhet och Liv och Kärlek;
de stummas tunga är aftonvinden.

Esaias Tegnér