Terrorattack i London – igen

På söndagseftermiddagen hände det igen i London. En utomeuropeisk 20-åring gick till attack med kniv mot söndagsflanörer. Dådet utreds som ett islamistiskt terrorbrott. Som om någon längre bryr sig.

Det är uppenbart att det förutom för de närmast drabbade inte är så många som längre bryr sig om ett vardagligt terrordåd. Om det inte innefattar massmord, bomber och automatkarbiner så skuffas nyheten snabbt bort – om den ens tar sig förbi notisplatsen.

Igår vid tvåtiden klev en 20-årig muslim in i en järnaffär i Londonstadsdelen Streatham. Han plockade en kniv från hyllan, gick ut på gatan och högg en kvinnlig cyklist i 40-års åldern. Därefter högg han ner en man utanför en pub bredvid järnaffären och sedan attackerade han ytterligare en person en bit nedför gatan. Polisen var snabbt på plats (de hade spaning på honom eftersom de misstänkte att han var på väg att genomföra en attack) och till sist skjuts knivmuslimen ihjäl av en civilklädd polis.

Terrorism har blivit något vi vant oss vid, inte en katalysator för förändring. Läs mer genom att logga in på din Svegot Plus. Är du inte prenumerant så är det dags att teckna en prenumeration nedan.

När polisen närmade sig den döende terroristen ser de något de misstänker kan vara en bombväst, varpå de retirerar och beordrar att området ska evakueras.

Civilklädd polis precis efter insatsen mot Sudashe Amman.

Vill äta klart

En film visar en polis som kliver in på ett café och beordrar dem att utrymma. En kvinnlig anställd frågar om de inte kan få en halvtimme på sig, eftersom att gästerna precis ska till att äta. Aningen absurt kan man tycka och polisen förklarar att de just skjutit en terrorist som kan tänkas ha bomber.

Det säger dock något om hur vana vi blivit. För några år sedan hade denna händelse blivit stora nyheter. Men inte längre. Det är mer och mer att anse som vardagsmat att någon (i det här fallet en muslim) hugger ner några, blir skjuten och kanske har bomber på sig. Det är inte längre en allvarlig händelse som skrämmer oss – på sin höjd är det något som stör vår lunch.

Revolution? Snarare tillvänjning

Londonborna (eller för den delen folk i gemen) blir inte argare och argare för varje gång ett dylikt dåd sker. De vänjer sig. Förutom de direkt drabbade så går livet vidare för alla. Kanske tänker man att det var tur att man själv kom undan igen. Och någon analys av vartåt det hela barkar hän gör man inte.

Förutom att det säger mycket om oss som människor så visar det också våldets och terrorismens futilitet i förlängningen. Vi blir arga och rädda, till en början. Sedan blir vi vana och likgiltiga. Terrorism fungerar inte, inte ens i det överciviliserade västerlandet.

Det är naturligtvis bra att vi är så. Motsatsen hade varit outhärdlig. Men icke förty lämnar det en bitter och besk eftersmak, att "vi" inte längre bryr oss. Inte ens det faktum att terroristen Sudashe Amman nyligen släppts fri från fängelset förra veckan (där han suttit för terrorbrott) kommer resultera i annat än svidande kritik mot någon syndabock systemet drar fram.

I väntan på nästa gång

Snart nog kommer det hända igen. I London, Paris, Berlin eller Stockholm. Eller för den delen, i någon liten småort som tvingats ta emot "flyktingar" en masse. I London dog ingen – i alla fall inte hittills – denna gång. I alla fall ingen av värde (terroristen själv var det ju bara bra att man tog av daga). Kanske blir det annorlunda nästa gång.

Det är det nya normala nu. Det som var nytt och uppseendeväckande för några år sedan. Våra barn som föds och växer upp känner inget Sverige eller Europa där dylikt inte händer med jämna mellanrum. För dem kommer det bli än mer normalt – till och med självklart.

Därför måste vi berätta om en annan tid, ett annat Europa. Vi måste ge dem myten om det gamla Sverige och visionen om det fria Sverige. Det är den enda vägen framåt.