Som sagt, något av det som berör oss allra mest är när djur far illa, om någon missköter eller misshandlar djur, då går svensken formligen i taket. Det är så vi är, våra känslor för både stora och för väldigt små djur är något vi fått med modersmjölken. Visst minns vi väl kärleksfulla förmaningar i barndomen om att klappa hunden fint och att inte dra katten i svansen, för gör vi något ont mot våra djur så blir de ledsna.

Hur gör vi då när barnen vill ha ett sött litet djur. Att köpa ett levande djur är behäftat med ansvar, är man villig att fullt ut att ta hand om en liten varelse som är beroende av oss för sitt liv och välbefinnande? Eller ska man stå över? Ibland går det inte till riktigt så utan djur kommer till oss på ett eller annat sätt. När dottern var fem år hittade hon på sommaren en svart liten gullig kanin nere vid bäcken på landet. Och som brukligt var där i sommarstugeområdet skrev och satte man en lapp i kiosken om vad man precis hittat, eller tappat bort.

Den kaninen hade vi i tio år. När Pelle (kaninen fick heta så) miljoner kramar och kärleksbetygelser senare drog sin sista suck en sommarmorgon var det en sorgens dag. Sedermera och under högtidliga former begravd i trädgården på en kudde sydd på syslöjden. Vila i frid, kompis! Det är ju så det är, man fäster sig vid sina djur och när den dagen kommer man inte vill ska komma då visar vi vördnad i döden och tar hissen ner med den där neontetran som inte simmar mer och som får sista vilan någon decimeter ner i gräsmattan under köksfönstret.

Sen har vi det med det andra, om de där andra som inte alls har känslor för djuren. Vissa händelser minns vi så väl, det kan vara självupplevda eller något vi fått berättat för oss. Jag kommer nu att ge er några ”djuriska” berättelser som hänt och som varken jag eller andra kan glömma, de har etsat sig fast. I vår kultur glömmer vi inte och ej heller förlåter vi den som plågat djur. Minns en gång för länge sedan då en av mina morbröder berättade om en man i en nordskånsk ort hemmavid honom som gick under öknamnet ”paddeplågaren”.  Grymheterna hade utspelat sig under barndomen och fastän det hade gått lång tid och alla som var med då på den tiden numera var vuxna män och kvinnor så gick det inte att glömma honom som fann nöje med att plåga paddor. ”Paddeplågaren” fick han heta och det med all rätt.