Sprängningar. Bomber och granater. Utblåsta fönsterrutor och trasiga loftgångar. Ord som vi numer kan läsa varje dag. Och det smyger sig redan på. Det där man varnar alla andra för. Vanan.
Jag har nu arbetat på Svegots redaktion i nästan tre veckor. Visst kan mycket skrivas om hur det är här och hur jag trivs samt all annan trevlig bullshit man förväntas skriva till alla er som läser. Men det är med en djup känsla av hat jag faktiskt fattar pennan en mörk kväll i januari. Varje dag när jag sänder radio, skriver artiklar eller bara att jag kollar på min telefon sådär i smyg som man gör, så är det där. Dessa sprängningar. Hela kvarter ödeläggs, politiker rynkar sig bekymrat i pannan och poliser som ser ut som fån när de ska förklara varför det är som det är.
Varje dag har jag behövt läsa, prata och skriva om de nya bomberna, dåliga ursäkter och hur någon borde göra något. Och jag kommer till sanning att det har faktiskt redan hänt. Jag har vant mig. Jag har vant mig vid explosioner på öppen gata, i trappuppgångar och i bostadsområden. Det har, sorgligt nog, blivit normalt i Sverige. Nog för att man känner sig uppgiven när man inser att vansinne är ett nytt normaltillstånd så blir det tyvärr knappast bättre när man lägger till skyhög våldtäktsstatistik och hur Sverige är det “bästa” landet att råna äldre och barn i.
Varningens klocka har ringt länge nog
Nationalister och dissidenter har under årtionden förutspått den här avvecklingen av rättsstaten, man har varnat och varnat svenska folket genom otaliga kanaler. Den här utvecklingen har varit förutbestämd sedan innan min födsel. Och då menar jag inte att allt är någon form av konspiration nu, utan att vi skördar frukten av de beslut som föregående generationer tog. Visst, jag har haft detta i åtanke i större delen av mitt liv, men att ständigt behöva vänja sig vid den senaste avskyvärda trenden i den moderna världen kan göra vem som helst matt och uppgiven.
Men då slår det mig som en rapp högerkrok. Vana är inte alltid negativt. Att vi vänjer oss vid detta innebär att vi, medvetet eller ej, förbereder oss på än hårdare tider. Svårigheter tenderar att stärka och det är så vi måste se detta. Kan det faktiskt vara så att det är mer än lägenheterna som sprängs? Förhoppningsvis sprängs även Svenssons tilltro till den här svenskfientliga regimen som har misslyckats med allt den har tagit sig för. För den hårda och bitvis bistra verkligheten är att det svenska folket har haft möjlighet efter möjlighet att vända den här skutan vi alla sitter i, mot en betydlig bättre kurs. Då kanske det är rädslan för Sverige ABs nybyggare och dess bomber som puttar fler åt vårt håll.
Ett förtydligande
Nej, jag skriver inte att sprängningarna är något positivt. Men jag skriver att vi som nationalister, opinionsbildare, sverigevänner, dissidenter och normalt sunt folk ska se de få positiva bieffekterna sprängningarna orsakar. För stirrar vi för långt ned i avgrunden så kommer vi fastna där. Bättre då att faktiskt få in vanan att lägga sitt eget krut där det gör nytta istället.
Efter sprängningar blir det bara mer talande att vi faktiskt är män bland ruinerna.
Diskussion om den här artikeln