Inga produkter i varukorgen.
Tysklands väg till förtryckarstat
De senaste veckorna har två organisationer förbjudits i Förbundsrepubliken Tyskland: Hammerskins och Artgemeinschaft. I det här programmet talar vi om...
Läs mer
Conor McGregor och sojapojkarna
Lördagen den 18 januari kan vi än en gång få se den älskade och hatade Conor McGregor gå upp i oktagonen. Som motståndare har irländaren fått Donald Cerrone. De kampsportsfrälsta kommer att följa fighten. Och sojapojkarna på Sveriges sportredaktioner kommer som vanligt fördöma våld.
Att få se en fighter likt Conor McGregor ställa till en show är oftast en fröjd. Vissa älskar hans dryga stil, andra hatar den. Men likväl så har vi en person som inte räds kontroversiella ställningstaganden, även om han har en tendens att uttrycka sig aningen vulgärt. Men det finns någonting djupt tillfredställande med i princip det mesta McGregor tar sig för vågar jag hävda.
”Han är ju inte som man ska vara”
Han är inte som man ska, brukar en del kritiker häva ur sig när McGregor sagt något drygt eller vevat nävarna utanför ringen. Och det är där tjusningen ligger. Han är inte en sådan som agerar på det sätt en världsstjärna ”ska”. Han står inte i någon bögparad och säger sig ta någon påhittad fight mot homofobi. Han gör whiskey istället. Istället för att vara en undergiven vit sojapojk som ber om ursäkt för sin existens, så visar McGregor att man kan bemöta världen med stolthet över sin identitet. Visserligen ofta på ett drygt och kaxigt sätt. Men likväl så viker han sig inte för något. Han maler genom sin existens som vit man ned globohomo-narrativet oavsett om han är medveten om det eller inte.
Fighten utanför ringen
Att sedan svenska sportjournalister, sojapojkar och manliga dagisfröknar grämer sig över hur kampsporten, och MMA i synnerhet, växer för varje år som går är bara ett plus. För det är vad det här egentligen handlar om. Vilka som omfamnar våldet och vilka som gnäller. Visst, det är alltid intressant vem som vinner en fight. Men i dagens politiserade värld ligger tyvärr den riktiga fighten utanför ringen. Att våld i form av idrott blir allt mer populärt tack vare sådana som Conor McGregor är positivt. De ger unga någonting att sträva mot, till skillnad från Big Brother-deltagare som har genom sin lössläppthet fått sina fem minuter i TV-rutan.
Sedan ska man alltid komma ihåg. De som gnäller på att män lär sig hantera våld är oftast de som saknar viljan att försvara sig själva.
Jag har mycket lite respekt för McGregor efter hans tilltag de senaste 3-4 åren.
Matchen mot Maywater framför allt var en skamliga tillställning där han tog stora mängder pengar för att gå in i en fight med regelbegränsningar som gjorde att han aldrig hade någon chans. Satt upp för att skapa förnedringspornografi där den mest kända vita fightern får storstryk av en tekniskt överlägsen yngre färgad boxare. Precis som i Muhammed Alis matcher mot då föråldrade vita boxnings-giganter.
Ja, glöm inte att de samma soyapojkarna klappar hysteriskt i händerna när en vit person blir attackerad av müslimän! Soyapojkarna är också psykopater, som pga sitt psyke vill att andra ska lida och då duger även mobbing och det att ständigt kritisera andra.