Roger Scruton har varit en viktig inspirationskälla för många personer, särskilt konservativt lagda människor. Han har tillhandahållit dem som behöver det goda argument för samtal i fikarum, middagsbord etc. Han har säkert också lyckats få människor som inte varit särskilt konservativa att tänka om. Med sin typiskt anglosaxiska stil – utan för mycket finesser, utmärkande för bl.a. franska skribenter – har han belyst en mängd frågor ur konservativ, traditionalistisk synvinkel.

Ibland kan en sådan relativt enkel stil göra att texten känns lite pratig. Hos Scrutons amerikanske kollega Harold Bloom, även han rätt konservativt lagd inom sitt gebit (skönlitteratur), får man bitvis den känslan. Men Scruton håller stilen – klar, rättfram, utan för mycket tyngande begrepp och utan snackighet. Även om det kan kännas enkelt ska det framhållas att han grundar mycket av sin filosofi, vare sig det rör sig om estetik eller politik, på filosofer som Immanuel Kant och Georg Friedrich Hegel. Och det är inga enkla herrar, vare sig deras tankar eller texter. Så under Scrutons text finns nog så mycket bäring.

Kant och Hegel för oss över till begreppet frihet. Friheten är central hos båda tänkarna. Fast de är långt ifrån några liberala tänkare. Människan som individ är också viktigt för Hegel och Kant, men det rör sig inte om liberalismens låt-gå-individualism. På många sätt är de två filosoferna tvärtom konservativa tänkare, i Kants fall pliktkänslan och i Hegels fall gemenskapens/statens roll. Individualitet och frihet kan inte komma till sin rätt utan plikt eller gemenskap.