Den urinerande afrikanen och jag

När ”flykting”-tsunamin sköljde över oss för några år sedan blev de ”spännande mötena” som mångkulturen utlovar många fler på kort tid. Sällan var dessa möten positiva, ibland dråpliga och i vissa fall dödliga. Vart och ett av dem pekar dock åt samma håll. Det fungerar inte.

Vi minns väl alla det där året 2015 när vårt land formligen översköljdes av främlingar och svensken lydigt mobiliserade? Allt och överallt dammsögs varje möjlighet för att bereda boende åt alla de män från fjärran länder som invaderade oss. Politiker tillsammans med tjänstemän visade prov på sällan skådad beslutsamhet och det fanns ingen hejd på fantasin. ”Alla skulle med”. Alla som kom fick proffshjälp med att ta del av vårt land, precis som det anstår ett land vars företrädare totalt tappat kompassen om vad som är det riktiga uppdraget.

Det var en konstig tid, en smått overklig tid som i allra högsta grad var verklig. Vi såg unga män från de mest avlägsna platser beträda vårt land. En kväll vid Malmö Centralstation stod två unga män från mörkaste Afrika strax utanför tågstationen, den ene av de två urinerade helt oblygt mot väggen till Pressbyrån.

Urinen skvätte på väggen och rann som en rännil vidare ut på trottoaren. Vän av ordning stannade till och skrek några väl valda ord till honom. De två negrerna stod med gapande munnar, de tittade på mig med stora ögon. Med neddragen gylf lät en av de ”nya svenskarna” urinen flöda i en vad som synes aldrig sinande stråle.

Nöden har ingen lag, men att kissa på en vägg mitt i min stad, då har man verkligen gått över gränsen i vad ett anständigt beteende har att säga. Om jag haft makt och något att säga till om då skulle dessa afrikanska herrar inte befunnit sig i Malmö, de skulle aldrig tillåtits att beträda svensk mark.

Nu gick dessa personer över gränsen i allt vad anständighet heter, att som gäst pinka på värdlandets byggnader är som jag ser det höjden av oskick, nonchalans, å det grövsta en skymf, och förmodligen inte heller ett vedertaget djungelbeteende. Jag kan föreställa mig i deras eget habitat att pojkar och män inte lättar på trycket mot någon annans hydda, och förmodligen pinkas det inte ens inför öppen ridå. Men så en dag ljöd ljudet av bongotrummor, ”antirasister” Soros megafoner lät meddela att ungefär allt är tillåtet i landet långt uppe i norr.

Läs upplösningen av Eva-Maries möte med afrikanen genom att logga in på din Svegot Plus, eller teckna en prenumeration nedan.