En SvD-skribent anser att det är dags för en svensk litterär kanon i skolvärlden, d.v.s. ett urval av verk och författare som det anstår varje svensk att på något sätt bekanta sig med. Det har hon rätt i, men hennes analys är något fel. Behovet av en kulturkanon grundar sig på att en sådan kanon är en grundbult i själva nationen.

För snart tre månader sedan dog den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom. Särskilt under senare delen av sitt liv var han känd för att företräda behovet av en kanon av litterära författarskap. Eftersom han var amerikan ägnade han sig förstås åt västerländsk litteratur, i synnerhet engelskspråkig.

Tanken kom till uttryck framför allt i boken The Western Canon, Västerlandets kanon, från 1994. Där fick anglosaxiska författare lite väl förmånligt utrymme, kan man tycka, åtminstone i den kanonlista som finns i slutet av den engelska utgåvan (den saknas i den svenska översättningen). Det kan man förlåta med tanke på innehållet i stort.

I boken går han nämligen dels igenom några kanoniska författarskap alltsedan Dante, främst vad som utmärker dem och varför de hör till en sådan kanon, dels vari behovet av kanon består. En viktig del av Blooms kanontanke utgörs av en kritik av nya teoretiska skolbildningar vilka har det gemensamt att de avfärdar kanon eller vill göra om den i grunden: nyhistoricism, postkolonialism, feminism m.m. Han kallar det ibland för fransk teori (emellanåt också anglo-germansk teori) eftersom sådana akademiker hämtar inspiration från franska filosofer som Foucault, Derrida m.fl. Bloom kallar dem också lämpligt nog för ”school of resentment” eller som den svenska översättningen fyndigt lyder: ”förtrytelsens skola”.

Dessa akademiker avfärdar kanon p.g.a. idén att en Toni Morrison minsann är lika bra som en Shakespeare eller Goethe. Eller snarare att det inte är litterär kvalitet som är avgörande utan ideologi, raslig tillhörighet (förtrytelsens skola berömmer förstås hellre färgade framför vita författare) o.d. som avgör om ett verk ska berömmas.