Om vi hårdrar det hela så kan vi konstatera att all maktutövning till sist bygger på förmågan att bruka våld. Det finns många lager att skala av innan kärnan syns, men likafullt är våldet kärnan. Detta är ett maxim. Vi har länge utvecklat våra samhällen – med ”vi” menar jag väst – för att våldet ska vara den sista utvägen. Innan våldet används för att driva igenom den rådande viljeriktningen (vare sig det är i en liberal demokrati eller något annat) så ska andra metoder användas. Framförallt har vi också frångått rättsskipning där offer och förövare sköter det sinsemellan. Dvs. där offret (eller offrets närstående) helt sonika utdömer och bestraffar på egen hand.

Vi har polis, domstolar och lagstiftare. Denna ordning har vi föredragit eftersom det ger stabilitet i samhället – i alla fall fram tills nu. Om man hamnar i delo med grannen så vänder man sig till polisen, som i sin tur låter åklagaren (efter utredning) bestämma vad som sker därnäst. Sedan dömer domstolen enligt lagarna som lagstiftarna beslutat om och de prejudikat som högsta instans kommit fram till när så krävts. Domen som kommer ska sedan respekteras av alla parter och när straffet väl är avtjänat så är det hela överspelat och klart.

Detta har fungerat hyfsat bra får vi tillstå. Inget system är perfekt utom Guds rike men det verkar dröja, så vi får laga efter läge och göra vad vi kan. Det finns däremot vissa grundbultar som måste gälla för att ett dylikt system ska fungera tillfredställande. En sådan grundbult är att människorna som är underställda detta system är mer lika än olika. En annan grundbult är att det finns en allmän känsla av att allmännyttan ibland måste trumfa egennyttan (eftersom allmännyttan faktiskt kan vara avgörande för egennyttan).

I detta ingår så klart också att brott mot kollektivet (folket, nationen etc.) måste bestraffas hårdare än andra brott. Många upprörs över att skattebrott och liknande i många fall har högre straffvärde än brott mot individer. Grunden till det är dock att brott mot staten är ett brott mot folket – mot alla. Det är logiskt och rätt. Om någon sprider ut uppgifter om en privatperson eller ett företag som drabbar dem menligt så skall vederbörande så klart straffas. Men om någon lämnar ut information till främmande makt som skadar nationens försvar så är det landsförräderi och bör bestraffas med döden. Alltså är brott mot nationen (kollektivet) värre än brott mot enskilda personer.

Självfallet finns det alltid orättvisor och med jämna mellanrum så begås fel. Också i den bästa av världar med ett homogent nationellt Sverige i ryggen kommer så ske. Men det är inom ramen för en acceptabel felmarginal. Alternativet är annars var och en för sig själv (vilket till sist slutar med organisering av rättsväsende etc.).

Nu lever vi dock i en tid där saker och ting satts ur spel och alltfler börjar fråga sig när det är dags att helt och hållet vända systemet ryggen. Det finns nämligen en tid också för det.