Kvinnorna har tagit över – i fantasins värld

Feminismens framfart vet inga gränser. Nu senast är det damerna som räddar världen från de hänsynslösa terminatormaskinerna i Terminatorfilmen nummer 6. Även om en åldrande Arnold Schwarzenegger får vara med på ett hörn är det tjejerna – både unga pumor och gamla kärringar – som står för både våld, pepp och jävlar anamma när de räddar människosläktet.

Kvinnorna är filmens nya actionhjältar de senaste åren. Damerna märks inte bara i roller där de trots sitt fysiska handikapp i förhållande till män lyckas klara skivan. Nuförtiden har de osedvanlig styrka, och uthållighet samt behärskar allehanda stridstekniker. Tittar man på verkligheten är det högst overkligt. Men i Hollywoods värld verkar nästan varannan film låta en kvinna vara actionhjälten.

Hollywood sätter trenden och de "starka kvinnorna" kommer på bred front. Men blir det verkligen bra? Läs Jalle Horns recension genom att logga in på Svegot Plus eller lösa en prenumeration nedan.

Kanske började den trenden på allvar med marvelfilmerna . Killar som Spindelmannen var först på plan och dominerar fortfarande; de flesta marvelfilmerna skildrar superhjältemän. Men damerna har kommit mer och mer på senare år. Men i marvelfilmerna spelar det mindre roll om kvinnor är actionhjältar med utmärkande styrka; superhjältarna av båda könen råkar födas med eller få särskilda krafter. Och man märker ändå av en rätt sund könsskillnad i marvelfilmer. I t.ex. X-menrullarna är killarna killiga och tjejerna tjejiga, hur särskilda krafter var och en än har.

Men i många andra filmer tar kvinnorna för sig mer och mer. I den senaste Terminatorfilmen som kom i höstas, Terminator: Dark Fate , har det fenomenet satts på sin absoluta spets. Som vanligt – intrigen börjar bli rätt träig – skickas en robot tillbaka i tiden för att mörda en person som ska spela en avgörande roll i kampen mot maskinerna. En mexartjej är målet den här gången. Först tror de inblandade att det beror på att hon kommer att föda en stark ledare, men det kommer till sist fram att det är hon själv som är den stora ledaren med jävlar anamma och förmågan att resa mod och kraft i medmänniskorna.

Hjälpredan från framtiden är den här gången en tjej hon med, en ung kvinna som är människa i grund och botten men som har fått robotmaterial infogat i kroppen, vilket gör henne särdeles stark och härdig. Som lök på laxen får en gammal Sarah Connor (det första målet för terminatorn i filmen från 1984) rollen som cool Arnold-Schwarzenegger-old-school-robot, som dyker upp som gubben i lådan och pepprar mördarroboten när det ser svårt ut. Precis som Arnold i filmerna 2, 3 och 5 rör hon sig metodiskt och iskallt. Givetvis är det en lek med filmmediet; själva filmningen när hon dyker upp är gjord som i de gamla filmerna med Arnold.

Tre damer således som kämpar mot en mördarrobotman med överlägsna krafter och förmågor. De lyckas fly från roboten och tar sikte mot koordinater som tjejen från framtiden har intatuerade. Det blir att illegalt ta sig över gränsen till USA. Det obligatoriska invandrartemat löses därmed. På plats träffar de ingen mindre än Arnold själv, som efter trettielfte försöket lyckades mörda Sarah Connors pojk och nu har dragit sig undan, blivit mänsklig och skaffat – tro det eller ej – familj. Ja, inte sådär biologiskt utan mer som omhändertagande familjefar! Tillsammans måste de fyra sedan försöka få bukt med mördarterminatorn.

Kvinnorna i filmen är inte att leka med. Killar som gillar kvinnor med skinn på näsan göre sig inget besvär, ty de kommer att få näsan krossad. Så tuffa är brudarna. De nästan överträffar Arnoldterminatorn i beslutsamhet och våldsamhet. Nåja, det är fria fantasier i science fiction-format, så man ska väl inte oja sig så mycket över damernas overkliga åtaganden.

Filmen är lika löjlig som den är dålig . Charmen från de första terminatorfilmerna är borta och det påminner lite om Disney-Star Wars misslyckade försök att få liv i gammalt skrot. Även där är ju hjälten nuförtiden en hjältinna. Faktum är att den feministiska touchen á la ”kvinnor kan bättre än män” faller helt i och med att terminatorfilmen är så totalt urusel.

Det är nämligen inte bara handlingen som är uttjatad och dum, vilket lägger en rejäl skugga över kvinnornas enastående förmågor i filmen. Arnold framstår som en Marlon Brandon bredvid tjejerna. Inget ont om Arnolds skådespelartalanger, han duger alldeles utmärkt i Hollywoodfilmer. Men fy fan – ursäkta språket – vad kassa de tre damerna är. Femistisk hybris i all ära – men kan de inte ha det lite finess? Tydligen inte, ty de tre überfrauen spelar så dåligt det över huvud taget är möjligt.

Även Arnold har ett värdelöst manus att förhålla sig till, men han klarar det galant i filmen. Kvinnornas oförmåga på den fronten gör att alla deras vålds- och ledarfärdigheter inte är det minsta övertygande. Det är ju ändå en av skådespeleriets viktigaste funktioner, att få teaterspelet att verka verkligt.

Ergo: feminismen är inte övertygande.

Vill du ändå gärna se en film där en kvinna tar sig an en ledar- och krigarroll, se då hellre filmen Boudica. Den handlar om en keltisk kvinna som förenar några stammar i Britannien för att göra motstånd mot romarna under det första århundrandet e.Kr. Filmen från 2003 är inte direkt lysande; förhoppningsvis är den från 2019 bättre. Oavsett framställer de en historiskt verklig kvinna som gjorde en enastående bedrift.