Återvandring är äkta människokärlek

Det där med öppna gränser och svenskhatande maktpersoners önskan om att alla ska bo i Sverige, är det nåt att ha eller är det något som vi kan vara förutan? Om jag själv får svara på den frågan så lutar jag åt att säga att det skulle vara lätt att vara utan den där påtvingade mångkulturen, det skulle faktiskt vara riktigt lätt att vara utan den ”heliga kon” ”mångkulturen”.

Det finns många exempel som bekräftar att folk i gemen inte vill ha det, vi vill inte ha det mångkulturella kaoset tätt inpå oss. Vi gillar inte läget, framför allt inte när våra barn eller våra gamla föräldrar drabbas då gnyr vi lite. När våra djur drabbas då väcks vreden i oss och vi ryter vi till, sen glömmer vi det, går vidare och vänder blad, imorgon är en ny dag.

Om vi svenskar själva får välja då föredrar vi lugn och ro, vi föredrar när det råder ordning och reda. Vi är inte annorlunda än andra folk, vi svenskar mår som allra bäst när vi omges av språk vi förstår, ljud och dofter som vi känner till och känner igen, det är liksom bara så det är. Vi vill såklart även fortsättningsvis ha det trevligt snyggt och städat omkring oss, ”lortsverige” har vi sedan länge lämnat bakom oss.

Men, den krassa verkligheten visar på något helt annat, medan vi fortfarande hade tillit till de folkvalda omdanades vårt hemland i grunden. Medan vi sov blev vårt land och vårt folk utsatt för övergrepp. Vårt land blev våldsamt och smutsigt. Så länge vi inte reagerar fortsätter övergrepp efter övergrepp mot oss, det är mobbarens och förstörarens invanda manual och strategi.

Ni har kanske också varit med om att få konstiga blickar av invandrare, blickar som ifrågasätter ifall man är riktigt klok? När vi till vardags rör oss ute bland folk träffar man allt som oftast på stolta utländska nationalister som bär på en glödande kärlek till sitt land, och som i sin tur tar illa vid sig när andra invandrargrupper med annan nationalitet trampar och pratar illa om värdfolket. ” Varför säger ni inte ifrån?” Och det är där som det blir svårt.

Vi har genom de senaste årtionden lärt oss att inte ta strid, vi har lärt oss att vända andra kinden till men samtidigt kan vi till mans inte låta bli att se ner på den och på de som gör oss illa, ” Så lågt sänker inte jag mig så att jag ger igen med samma mynt”. Ponera att du har en latinamerikanska som vän, hon blir smått galen ifall man inte står upp för sig själv, sin familj och för sitt land. ¡Basta! ” Vad är det för fel på er svenskar?”

Fegheten sitter djupt rotad, vad är det för fel på oss. Förklaringen är kanske att vi i detta ”mångkulturella dilemma” mer är som japaner som med modersmjölken fått sig till livs att vad som än sker hålla god min, men för oss är det förmodligen rätt och slätt det svenska kynnet som gör sig påmint. Vi framhäver oss sällan.

Att blottlägga åsikter och känslor är befattat med överhängande ”risk” att någon ska reagera negativt, och det är läskigt. Vi tar hellre på oss ”pokeransiktet” och lider i tysthet än att riskera att göra bort oss. Någon annan får gå först, och ta smällen. Med för mycket feghet blir det till sist ohållbart, vem kan se sig själv i spegeln ifall man endast ser den där typen som aldrig tog bladet från munnen och öppnade käften?

Lite till mans går vi alla omkring och bär på sådant vi ångrar att vi aldrig gjorde, eller sa. Inombords och gömt trängs ledsamheter, frustration och ursinne. Tro det eller ej, men sannolikheten är överhängande och stor att locket en dag flyger av ”tryckkokaren”. Det fungerar så.

Förmodligen och kanske dagligen på våra arbetsplatser träffar de allra flesta av oss på riktigt trevliga invandrare. Under fikaraster pratar vi med invandrare som ventilerar att inte heller de vill ha mångkultur och kaos utan önskar precis som vi svenskar att ha det lugnt och skönt, för den egna familjen. Man vill att barnen ska ha det bra, bli duktiga och få bra jobb.

Att vara svensk, eller för den delen vara ny medborgare i ”AB Sverige” är inte lätt. Såklart är det olika grader i helvetet och alla behöver någon gång komma bort, andas och slappna av i mer lugn och hemtam miljö. Våra invandrade arbetskamrater reser då och då med familjen till hemlandet för att träffa släkt och vänner. Man reser bort ett tag för att ”ladda batterierna”, ny energi behövs för att orka med att bo i Sverige.

Det blir så väldigt ologiskt och himla rörigt i tankebanorna när invandrare ifrågasätter vad vi gör med vårt land, det kan låta ” Hur kan ni göra så med ert land ” och ” så som ni gör mer ert land skulle aldrig mitt folk i hemlandet gå med på att man gör med vårt land ”. Ja vad säger man. Till och med invandrare ifrågasätter den förda invandringspolitiken och det är inte utan att man skäms för vad svenska politiker med vår hjälp iscensatt. Så går en dag till och så rullar det på. Vi står där mer eller mindre förvirrade, tiger still och låter det ske. Svenskar och utlänningar vantrivs av samma orsaker och grunder, vi vill bo bland likar.

I dagarna uttalar sig professorer om att vårt land är i kris , det kommer aldrig att gå om inte integrationen fungerar får vi höra, och det gör den ju inte det kan vi alla se. Det behövs tydligen professorer för att göra halvdana iakttagelser och dra felaktiga slutsatser. Om vi ser nytert på våra barns framtid så är det inte integration vi mest behöver, vi behöver var och en hem till sitt. Återvandring är kärlek.

Återvandring är kärlek, det är kärlek på det breda och på det djupa planet. Önskar vi en riktig och äkta mångfald då ser vi till att bevara olikheter. I våra hemländer lever vi våra liv så lika kulturellt som vi gjorde en gång, och så reser vi utomlands och hälsar på varandra där, ifall vi vill. Jag å min sida har sedan länge gjort aktivt val, jag reser inte till Mellanöstern och ej heller till afrikanska kontinenten. Och på senare tid känns det inte ens en gång särskilt trevligt att ta bilen in till Malmö.

För det allra mesta umgås vi helt naturligt med likar, fastän det finns propåer från högre ort och integrationsdrömmar från politiker att vi ska blanda upp oss med varandra. Vi vill inte det. För några år sedan ställde jag frågan till ett svenskt par varför dessa flyttat ut från stadsdel södra Söderkulla i Malmö, ” Hm… jo… för att det i området har flyttat in så många med fotsida klädedräkter”, och jag minns också tydligt de muslimska kvinnorna på Rosengård som inte vill förflytta sig utanför bostadsområdet, de vill inte ”arbeta” tillsammans med svenskar (finns projektutvärdering om det, Jallatrappan).

Det vi nu ser utspela sig i vårt land inför mer eller mindre öppen ridå är ett sådant kapitalt misslyckande blandat med ren och skär ondska och förstörelselusta, och detta iscensatt av personer i maktposition. Ja jisses vilken röra. Vän av ordning som önskar ett logiskt tänkande samt att rättfärdigt handlande ska råda bland folkvalda politiker kan se sig i stjärnorna efter det.

I maktens boningar träffas överenskommelser så att till och med invandrare ifrågasätter politikers mentala förmågor då beslut och dess verkningar visar på galenskap i all sin nakenhet. Etablissemanget bryr sig inte ens längre om att dölja, utan man kör på med tekniken att prata tvärtomspråk, ett språk som medielakejerna sväljer och låter vara utan besvärande följdfrågor.

Det händer allt som oftast att personer från fjärran länder i förvåning skakar på huvudet åt oss svenskar. Älskar vi inte vårt land? Älskar vi inte vårt folk och vårt land så som de älskar sitt? Det borde vara lätt att svara på, men det kräver att man tänker igenom ett och annat. Såklart älskar de flesta svenskar sitt land, jag vill tro det i alla fall, men ibland slår tvivlet sin rot i en då det finns de svenskar som hävdar att det inte spelar någon roll om vem som bor här i vårt land. Det spelar en väldigt stor roll vill jag hävda.

Vår nedärvda kulturella identitet är ständigt i kollisionskurs med främlingarna i vårt land. Vad fick jag ut av att tiga still den där gången då jag inför en yrkesutbildning fick höra av en muslimska att det var rasistiskt när vi etniska svenskar blev färdiga långt före dem med testet i läsförståelse, allmänbildning, hälsa och näringslära.

Där reagerade jag som en fegis, jag låtsades inte höra när hon trampade på mig och på mitt folk. Men såklart visste hon att så länge vi låter oss trampas på, blir vi trampade på. Den muslimska kvinnan var med all säkerhet informerad om att vi svenskar är ett svagt och underligt folk då vi sällan tar parti för oss själva utan faktiskt mer ofta precis tvärt om. Yttrandet var för henne en bagatell och personligt säkert, hon visade tydligt ett herremannabeteende gentemot värdfolket, och hon gjorde det helt rakryggat stolt, och högt.

Det råder inga som helst tvivel om att vi svenskar behöver vårt land, det enda land vi har behöver vi. Vi behöver även politiker som inte är mot oss, utan med oss, och vi behöver förening för svenskar. Och då är det en himla tur att vi har det nu, vi har föreningen Det fria Sverige , alltid på svenskarnas sida. Tillsammans bygger vi det vi måste. För oss, våra barn och för kommande generationer går vi samman. Sverige är vårt land. Återvandring är kärlek, äkta kärlek.