Kan någon tycka att mångkulturen är värt det?

Med tanke på hur många som har offrats i det experiment som kallas "mångkultur" kan man undra om det fortfarande finns människor i vårt land som tycker att dessa offer är värt det? Och kommer dessa människor någonsin känna att det finns en gräns för hur många liv som måste förstöras innan det blir för stor uppoffring? Eller ser de på Sverige på ett helt annat sätt? Frågan om man tycker att det varit värt det är något vi alla måste brottas med dagligen. Man fattar beslut, man värderar, och man kommer till en slutsats. Om det, vad det nu må vara, visat sig varit värt det kan man fortsätta på samma spår. Om det tvärtom visade sig inte vara värt det får man tänka om och agera bättre i framtiden. Tänka om och tänka rätt, förhoppningsvis nöjd med att iallafall vara en erfarenhet rikare. Man gjorde ett misstag och man försöker att inte upprepa det. Vissa beslut är svåra. De kräver en hel del uppoffring men man hoppas alltid att det ska visa sig vara värt det i framtiden. Man skiljer sig, man flyttar, man byter jobb eller omskolar sig. Man hoppas att man tagit rätt beslut, men man kan aldrig veta. Tiden går och man får facit i hand. [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av hela artikeln måste du logga in eller lösa en prenumeration . Just nu kan du prova en hel månad för bara 9 kronor (ordinarie pris 99 kronor)[/su_note] [wppb-login redirect_url="http://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Nu sitter vi här, med en bit av facit i hand. Och var det då värt det, undrar jag ofta. Var det värt att "öppna våra hjärtan" för hundratusentals så kallade flyktingar? De som då ansåg det värt det, vad tänker de idag? Kan de fortfarande, trots allt som hänt och händer, anse att det är värt det? Det är faktiskt inte omöjligt. Men det beror givetvis helt på hur man väljer att beskriva situationen för sig. Om man tror att alla de som kommit hit flyr från krig, bomber, tortyr och förföljelse och Sverige är ett av ytterst få länder där dessa stackars flyktingar äntligen kan få pusta ut i fred, då kanske man tycker att de "utmaningar" vi dras med idag är värt det. Det handlar ju trots allt om liv eller död för de påstådda flyktingarna. Kanske är man beredd att se no-gozonerna, våldtäkterna, bilbränderna, besparingarna på mer eller mindre all välfärd, den fallande kronan, otryggheten, döden, våldet, kaoset, som den sortens ägg man bör knäcka för att få till en omelett. För Sverige är ju ett rikt land och vi måste ta vårt ansvar när det är oroligt i världen. Vem vet, man kanske till och med tycker att den kollapsade sjukvården och polismakten är ett pris väl värt att betala. Att barnen inte länge är trygga i skolan, eller utanför den. Att allt fler kvinnor helst stannar inne efter mörkrets inbrott. Det är värt det. Det var värt det. Eller kanske, det kommer att bli värt det. För vi har ju alla sett rapporterna. Sverige har en åldrande befolkning och utan massiv utomeuropeisk invandring går vi under. "Pensionsräddare" var länge ett begrepp som inte användes ironiskt, precis som "kulturberikare". Det är alltid svårt att föreställa sig hur personer med helt annorlunda världsåskådning resonerar, men jag har faktiskt svårt att tro att någon som ens har minsta koll på nyhetsflödet faktiskt tycker att massmigrationen är värt det, så som Sverige ser ut idag. Jag antar att de desperat hänger sig fast vid att det kommer att bli bra i framtiden. Att det fortfarande kanske är vårt fel. Att vi inte har satsat tillräckligt på integrationen. På arbetsmarknadsmässiga åtgärder. Att svensken kanske fortfarande, trots allt, inte varit öppen nog i sitt hjärta och det är därför saker är lite stökiga nu. En utmaning. En övergångsperiod. Man äcklas av bara tanken, ärligt talat. Även om man försöker se att de menar väl. För även om de tror att de räddat människor från krig och förtryck, för andras skattepengar, så är det mycket som har offrats. Oerhört mycket. En sak måste man ha väldigt klart för sig. Ett faktum som ingen kan trolla bort. Varendaste brott som utförts av dessa utlänningar är ett brott som hade kunnat förhindras. Varje våldtäkt, varje inbrott, varje krona i felaktigt utbetalt bidrag. Varje lägenhet där en svensk borde bo, varje socialbidrag som fattas hos fattiga svenska familjer, varenda dödsfall inom sjukvården som skett på grund av personalbrist. Allt detta hade kunnat undvikas. "Det är inte så enkelt" påstår kanske någon. Jag hävdar motsatsen. Precis så enkelt är det. Brott sker inte utan en gärningsman och vi har importerat gärningsmän i mängder. Hade de inte varit här, hade inte brotten utförs. Hur kan något vara enklare. Med detta i tankarna, hur kan någon ärligen säga att det är värt det? Kan en enda kännande människa läsa om ett våldsdåd, en våldtäkt, en misshandel, och ärligt i sitt hjärta känna att det var ett offer värt att göra? Jag hoppas verkligen inte det. Jag hoppas som vanligt på att dessa människor bara är oinformerade. Men ju värre det blir i Sverige, desto mer börjar jag undra. Kanske finns det så pass empatilösa människor att de tycker att allt är värt att offra för att de själva ska få känna sig goda? Den sortens godhet kan bara kallas en enda sak. Ondska. [/membership]