När julen knackar på dörren vaknar alla insamlingsorganisationer till liv. Pengar behövs överallt och Svenska kyrkan ber om 40 miljoner för att … ja, för att vad? Frågan är om de ens har en plan.
Vi vill så väl. Vi vill omfamna hela världen. Det har vi blivit lärda till och vuxit upp med. De lite äldre av oss minns säkert den där lilla papp-sparbössan med bild på utmärglade afrikanska barn som behövde vår hjälp. Jag kan däremot inte minnas att jag någonsin stoppade i några av mina ettöringar, tvåöringar, femöringar eller tioöringar i den.
Folk i främmande länder behöver hjälp till mat, kläder, mediciner, brunnar, hus, vägar, tandläkare, kirurger, föräldrar, träd, fabriker – antagligen också pengar till pengar. De behöver tydligen västerlänningar som ändrar om i deras kulturer och sedvänjor om man ska tro ”goda” svenskar. Det finns en uppsjö av svenska välgörenhetsorganisationer, de maler på i samma hjulspår, samla pengar, skicka, samla pengar, skicka … och ändå blir ingenting bättre. Har ni tänkt på det?
