På senare tid har också gammelmedia berättat om att ”ungdomsrånen” innehåller drag av förnedring. Självfallet kommer de bara halvvägs i sin analys och beskrivning. Låt oss därför prata klarspråk.
Att bli rånad är något som sätter sina spår. Det är djupt förnedrande i sig och känslan av trygghet förloras. Därtill kryper känslan av maktlöshet på och det är lätt att börja ifrågasätta sig själv och sin egen förmåga att hantera och avvärja hot. Självkänslan får sig en knäck helt enkelt. Om man inte tänker sig för och kanske får hjälp att bearbeta detta så kan det sluta med att hela ens liv hamnar på villovägar. Detta gäller vuxna, men i ännu högre utsträckning barn och unga som befinner sig i den kanske mest känsliga fasen i livet. Vuxna är i princip ”klara” i och med grunden som lades i barndomen och under ungdomsåren – de mest formativa åren i livet. Att som barn eller ungdom drabbas av ett (eller flera) rån med inslag av förnedring och sadism skapar ärr i själen. Ärr som följer med resten av livet.
