Jalles poetiska ark – del 39: Geijers odalbonde

Erik Gustaf Geijers dikt Odalbonden är en av de mest kända dikterna i Sverige. Den skrevs 1811 under hans götiska period och trycktes i Götiska förbundets första nummer av tidskriften Iduna. Geijer målar i dikten upp en idealbild av den svenska fria odalbonden, d.v.s. en bonde vars släkt äger en bit mark och som därför är fri och självständig. Det är poesins storartade kraft som gör att Geijers bonde är lite av den bonde vi föreställer oss som typisk svensk person i äldre tid: kraftfull, självständig och säker på sin rätt. Givetvis är verkligheten mer komplicerad än så, men samtidigt finns det mycket sanning i dikten. [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av hela artikeln måste du logga in eller lösa en prenumeration . Just nu kan du prova en hel månad för bara 9 kronor (ordinarie pris 99 kronor)[/su_note] [wppb-login redirect_url="http://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Som idealbild av en ståndfast svensk är dikten lysande. Odalbonden är väl rotad i sin mylla, färgad av förfäders svett och blod. Därför är han också säker på sin rätt och sin plikt, både moraliskt och juridiskt. Dessutom gör det honom säker på vem han är och vad han är duglig till. På typiskt svenskt vis gör han sig inte till och försöker ge sken av att han är något mer än vad han är. Och på lika svenskt maner är han nöjd med sin lott. Hemmet och hemkänslan gör honom stark och bra. Ur poetisk synvinkel är dikten intressant såtillvida att Geijer har anpassat rytm, ton och ordval efter den handfasta, satta, superstabila odalbonden. Det är ingen direkt skönsång utan dikten är ganska träigt och styltigt framförd av bonden. Versrytmen är inte så lite knagglig. Men det har samtidigt sin charm, för bonden gör som sagt inget väsen av sig att vara lärd eller poetiskt lagd. Han är kort och gott ett stycke jord, som en annan gnom. Träigheten och jordfastheten märks också i hans inställning till saker och ting. Han litar inte vatten, ära och äventyr lockar honom inte, inte heller färgsprakande tillställningar. Han är som jorden, evig, för när han dör tar hans son vid, och dennes son och så vidare. Han är en sann stoiker fast av naturen lärd. Det är klassiska svenska drag. En tysk elev (en vuxen) frågade mig en gång varför svenskar inte är särskilt stressade på det sätt tyskar kan vara. Svaret finns i Geijers dikt Odalbonden. Det första ordet ”å” betyder förstås ”på”. I äldre svenska sades ofta ”upp å” och med tiden fastnade p:et på å:et varmed vårt ”på” kommit till. Men för några hundra år sedan hette det kort och gott ”å” eller ”upp å”. Odalbonden Å bergig ås, där står mitt hus, högt över skog och sjö. Där såg jag första dagens ljus, och där vill jag ock dö. Må ho, som vill, gå kring världens rund: vare herre och dräng den det kan! Men jag står helst på min egen grund och är helst min egen man. Mig lockar icke ärans namn. Hon bor dock i mitt bröst. Min skörd ej gror i ryktets famn. Jag skär den lugn var höst. Den jorden behärskar har tusende ben och väl tusende armar därtill. Men svårt är dem röra — min arm är ej sen att föra ut, vad jag vill. Jag tror ej böljans falska lopp, som far förutan ro. Den fasta jord, hon är mitt hopp, hon visar evig tro. Hon närer mig ur sin hulda barm den tid, som mig ödet gav. Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm, då jag dör, uti djupan grav. Ej buller älskar jag och bång. Vad stort sker, det sker tyst. Snart märks ej spår av stormens gång, av blixten, sen den lyst. Men tyst lägger tiden stund till stund, och du täljer dock icke hans dar. Och tyst flyter böljan i havets grund; fast regnbäcken skrålande far. Så går ock jag en stilla stig: man spör om mig ej stort. Och mina bröder likna mig, var en uppå sin ort. Vi reda för landet den närande saft. Vi föda det — brödet är vårt. Av oss har det hälsa, av oss har det kraft, och blöder det — blodet är vårt. Var plåga har sitt skri för sig, men hälsan tiger still; därför man talar ej om mig, som vore jag ej till. De väldige härar med skri och med dån slå riken och byar omkull; tyst bygga dem Bonden och hans son, som så i blodbestänkt mull. Mig mycken lärdom ej är tung, jag vet blott, vad är mitt . Vad rätt är, ger jag Gud och Kung, och njuter resten fritt. De lärde, de rike, de bråka sitt vett att röna, vars rätt som är god. Mig ren är den rätt, som man värvt med sin svett och som man värjt med sitt blod. Jag går ej stadigt stugan kring; ty blir mig hågen varm, jag vandrar upp till Svea Ting med skölden på min arm. Med mång' ord talar vår Lagman ej för kungen i allmän sak. Men kraftigt är allmogens Ja eller Nej under vapnens skallande brak. Och om till krig Han uppbåd ger, så gå vi man ur gård: där Kungen ställer sitt banér, där drabbar striden hård. För älskade panten i moders famn, för fäder, för hem vi slåss. Och känner ej ryktet vårt dunkla namn, Sveakonungar känna oss. — — — Så sjunger glatt vid sprakande spis i den kalla vinterkväll den gamle man uppå bondevis med söner sin' i sitt tjäll. Han sitter och täljer sin ålders stav. Må hans ätt ej i Sverige se slut! Väl bondens minne sänks uti grav; men hans verk varar tiden ut. [/membership]