Med anledning av en i dagarna kommande Svegot-podd som ska handla om reflexioner rörande vårt kära modersmål, det skönaste av alla tungomål, tillägnas dagens poetiska ark en prosadikt av Verner von Heidenstam.
Det är inte någon av Heidenstams mest kända alster, inte heller något av de bästa. Det är snarare en stundens lekfulla ingivelse. Det är inte heller en dikt i vanlig mening, med bestämd rytm, förtätad form och klangliga egenheter som rim o.d. Det är nämligen en s.k. prosadikt, det vill säga vanligt tal (eller skrift) fast med en konstfullhet som påminner om diktens. I det här fallet är det som en liten fantasifull saga.
Ändå har den här prosadikten sin bestämda svenska rytm och musikalitet samt sina bestämda svenska ljud. Faktum är att det svenska språkets rytm och klanger uppfattas bättre i prosans form än i vanliga dikter eftersom vanliga dikter styrs av versmåttets särskilda rytm och form. I prosatext däremot kommer svenskans speciella språkmelodi fram, med sin böljande, dansande rytm. Säg några meningar på engelska med överdriven svensk accent, så förstår du. I svenskan får både meningar och de enskilda orden sin speciella ”dans”, med stigningar och sänkningar. Ord som ”flickor”, ”engelska” och ”läsa” visar melodin för enskilda svenska ord.
En annan språklig finess i Heidenstams dikt är att just vokalerna lyfts fram. Det svenska språket har till skillnad från många andra språk mycket distinkta vokalljud. Visst, franskan har en mängd nyanser av vokalljudet e. Men svenskan har ett stort register av vokalljud, och de är alla väldigt särpräglade. I:et är mycket brett och ljust, a:et är mycket djupt och kraftfullt (det korta a:et däremot väldigt mjukt), y:et är väldigt tydligt och så vidare. Svenskan har – här bortser vi från alla dialektala varianter – 21-22 vokalljud, beroende på om man skiljer på kort e och ä (”fett” och ”mätt”), vilket vissa svenskar naturligt gör. Varje vokal kan uttalas med kort och lång variant. Sedan har ä och ö varsin extra uttalsvariant vid ord med r efter vokalen, t.ex. ”höra”, ”hörsel”, ”bära”, ”smärta”.
För dem alla gäller att man till fullo använder munnen och magen vid uttal. Munnen är ytterst bred vid i och e, säger man y och u måste läpparna spännas, munnen är kraftigt öppnad vid a och ä, den är distinkt o-formad vid o, å och ö. Och för att kunna få fram de långa, distinkta vokalljuden krävs att man med kraft trycker ut luft ur lungorna (bl.a. med hjälp av magmusklerna – det är kanske därför svenskarna har så vältrimmade magmuskler). Vidare är de långa vokalljuden mycket långa och de korta väldigt korta. Säg ord som ”kaka”, ”biter”, ”ryta”, ”märing”, ”tusen”, ”ruggig”, ”tomma” välartikulerat, så märker du det.
När det gäller nationellt gods är Heidenstam känd för sina dikter om hembygden samt några romaner och noveller med historiska teman. Nedanstående prosadikt kan ses som en lekfull kärleksförklaring till det svenska språkets högst förtjusande vokaler. I dikten har den gamla stavningen behållits. Märk att ord som af och silfver uttalas som vanligt: av och silver. Det rör sig bara om gammal stavningsnorm, inte uttalsnorm.
Vokalernas vandring
A-ljudets stora klocka af ädelt ljudande silfver hängde en blå soldag på en gren i sagans skog. Då kom från sitt hus i staden vokalen E med varma pälssockor och halsduk och ett smalt och gråblekt ansikte. När E fick syn på den prisade klockan, grep han afundsjukt om dess rundel och kramade denna till en oval. Ur detta besynnerliga famntag föddes genast en bredmynt och korpulent varelse, som i de stolta vokalernas skara alltid såg ut som en borgmästare från Mjölköping. Denna bastard fick i dopet namnet Ä. Vokalen O med sin krans af Melpomenes cypresser, U med sin grå mantel och sin indiankrona af bergufvens fjädrar, I med sina blanka fjäll och sitt ormhufvud, Y med sin rutiga harlekinsrock och sina tokiga åsnesparkar, Å med sin yppiga italienska Venusgestalt och Ö med sin smånäpna kyrkängelsmun – alla gingo de jublande kring i naturens rike och lärde sin sång åt forsar och vindar och djur. Ensamt Ä kunde, trots allt sökande, bara finna en enda lärjunge, och det var fåret.
Sedan dess höra vi ingenstädes ä-ljudet så fylligt och rent som i våra beteshagar.
Verner von Heidenstam
