Att hitta tillbaka till sina rötter, på nåt sätt

Vi har våra egna rötter, de som ligger oss nära. Men vi har också gemensamma rötter utifrån bygden och landskapstillhörighet, samt nationen vi tillhör. Vi känner igen oss och kan ta till oss minnen som inte är våra, eftersom folket – människorna – är som oss. Något vår krönikör upplevde och här berättar om. Lokalen i den Sydskånska byn var fullsatt denna råkalla höstkväll, det skulle bli en stund för reflektion över flydda tider – blommiga sommartider. Hela lokalen i det gamla Folkets hus var fylld med förväntansfulla skåningar. Det lokala byalaget hade annonserat ut att man arbetat med att sammanställa material från 50 – 60-talet och ända fram till år 1970 (1970 som var det sista år för blomsterfestivalen) och nu var det dags att till ortsbefolkningen dela med sig av minnena som flytt.

[membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="http://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Hembygden då och hembygden nu; bygdens åldrande befolkning satt en god stund innan utsatt tid tillsammans småpratandes och inväntade bild och film. Att för en stund titta tillbaka på hur det var när man var ung slog så väl ut att arrangörerna såg sig nödgade att ordna ytterligare en träff så att alla som ville skulle få chans att njuta av hur det var då.

Man mindes, och man hjälptes åt att sätta namn på de unga och gamla som fanns på de insamlade bilderna från tider som flytt, det var en gemytlig stämning. – Någon som vet vem detta är? Det är ju Elsie, och sidan om henne står Kurt ... ni vet, brottaren. På nästa bild syntes skräddarens dotter Majvi och den lille pågen är Tomas Nilsson. Så höll kvällen på, man kände varandra och kände igen både unga och gamla.

På den tiden, på 1950- och 60-talet som faktiskt inte alls är så längesedan (hoppsan, faktiskt 50 år sedan) var vi svenskar nyfikna på andra världsdelar, länder och företeelser. Det var så mycket som var så långt bort, faktiskt det mesta. I de snickrade blomsterekipagen syntes elefanter, kameler, araber, negrer, zigenare, kannibaler, hulahulaflickor, holländare med mera. Ortsbor gestaltade främmande folkslag med välsydda kostymer och med hud brunfärgat med kastanjevatten, det syntes gott att alla gick in i förberedelse och utförande med Blomsterfesten med glädje och allvar. Det tisslades lite om att ”så skulle man aldrig kunnat göra nu”, man skulle aldrig kunnat skratta åt romers framsträckta hand och knappast ej heller skratta åt kannibaler. Tiderna förändras, det kändes enklare då.

Varför var jag där, jag en malmöit som haft helt andra människor runt om mig då när det begavs sig på 60-talet, bygdens folk i byn och bland bondgårdar, kontra mig från staden? Jag ville liksom se hur det var då, där jag bor nu. Jag slogs av att det var så många som kände varandra, och det kändes så himla rätt. Små samhällen är något helt annat än storstadens relativa anonymitet. Man känner eller känner till skräddarens dotter, lantbrukarens söner, mejeristens familj, skolfrökens fästman, flickan på hästen, vems påg som hade pyjamas och var utklädd till John Blund på Blomsterfesten, och många, många fler.

Vi blir fler och fler som gör slag i saken och flyttar ut ur storstäderna, när de negativa förändringarna blir för stora och då vi inte längre känner igen oss ger vi oss av. Att slå ner sina bopålar någon annanstans i mindre kommuner förpliktigar, vi blir utbölingar och självklart måste vi gå varsamt fram. Visa ödmjukhet, men fasthet, gör gott. Lär känna folk och visa äkta nyfikenhet på sammankomster, festivaler och traditioner som firas där du nu bor.

Där jag satt i dunklet på folketshusstolen vandrade mina tankar dels till de rötter jag faktiskt har i denna min nya hemkommun och då genom det ursprung jag har från min pappas sida. Sen satt jag och tänkte på föreningen Det fria Sverige. Det är såhär det ska vara och det kommer att kunna bli så igen. Genom svenskars engagemang för sin bygd och för sitt land återskapar vi ställen och områden där vi känner och känner igen varandra. Det måste bli så.[/membership]