”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen som är mödan värd. … Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr”.

Karin Boye kan inte ha varit klok i huvudet. Jag drabbades nyligen av sådan brist på omdöme och får nu betala för det. Ryggen är skev som en krockad Peugot och nerverna hänger i trasor. Man står där mitt i förödelsen och faller på knä som soldaten i Plutonen med armarna upp mot skyn och ställer sig frågan: vad skulle detta vara bra för?

Att möbler kan väga så mycket. Det ska bäras, släpas, lyftas och härjas. Akta väggen, tokfan, den är nymålad! Dra inte sängbenet i spegeln för tusan! SMACK. Krukan med största yuccapalmen åker i golvet med en smäll. Jord och porslin överallt. Vem i glödheta helsike var så in i bomben vrålkorkad att han ställde krukan på en lutande flyttkartong? Jaså det var jag själv. Tusan också. Folk överallt. Berg av kartonger. Någon har hittat stereon och satt på en 80-talslista. ”Blir det aldrig pizza?”, ropar en röst i förskingringen. ”Tror du att de var rädda om den här mattan?”, mumlar någon i smyg. Det är som en blandning av Fear & Loathing in Las Vegas och Der Untergang.

När dammet väl lagt sig sitter vi där ensamma på kvällen, flämtandes. Aldrig mer, lovar vi varandra. 

– Jag flyttar aldrig igen. Ni får farao bära ut mig ur det här huset i en kista, stönar jag och öppnar en öl.

– Jag bär inte ett jädra nå’t till, säger K. Jag ringer en flyttfirma när du trillar av pinnen. Hon häller upp en rejäl laddning prosecco i ett ölglas vi lyckats hitta i röran.

Trots att vi är helt slut har det ändå gått rätt bra på det hela taget. Palmen var dagens enda större krigsskada och den har vi ändå lyckats plantera om på intensivvårdsavdelning. 

Den här flytten var trots allt relativt smidig. Jag har varit med om värre missöden i samband med flyttar. När jag bodde utomlands så skulle jag och mina kamrater flytta mellan två boenden. För att klara av att få plats med all packning hade vi tänkt hyra en skåpbil. Det hade alla andra också tänkt. Fast till skillnad från oss så hade de tänkt på det flera månader i förväg och bokat sina bilar. Vi åkte runt halva delstaten i jakt på en skåpbil, allt medan timmarna förflöt och klockslaget där vi skulle vara utflyttade och nästa hyresgäst kom drog allt närmre. Till sist hyrde vi i förtvivlan en pickup. Det är det största fordon jag någonsin har framfört. Pickisen var cirka fyra meter bred och tolv meter lång och tre meter hög. Så kändes det i alla fall. Jag lyckades ratta monstertrucken hem till huset och svängde upp på uppfarten samtidigt som den nya hyresgästen svängde in med sin skåpbil. Jag har aldrig tömt ett boende så fort som vi gjorde då.

På flaket rymdes nästan hela bohaget för tre personer, nitat på plats med spännband. Även där var en stor jäkla palm med, som vi i hysterisk frenesi satte på toppen av lasset. Detta gav intrycket av att vi var en ambulerande öde ö på jakt efter någonstans att stranda. Vi flöt iväg till vår nya adress och där skedde Missödet. Det var lite knepigt att få in detta groteska fordon på uppfarten och sikten bakåt var milt sagt begränsad. Kamraterna fick hoppa ur och ropa instruktioner till mig på kommandobryggan, förlåt bakom ratten. När jag nästan är på plats kommer en skåpbil farande och jag blir lätt stressad där jag står tvärs över gatan. Jag slinter på rattväxeln (googla det, barn) och lägger av misstag i backen samtidigt som jag sopar till gaspedalen. BRÖÖÖM! säger motorn och skickar mig bakåt med kraft och kräm. Kamraterna vrålar åt mig att stanna men precis innan jag förstår vad som händer och lyckas få foten på bromsen rammar jag med full kraft in i en telefonstolpe som jag skickar dit pepparn växer med ett ljud som bäst kan beskrivas som ”bunk” fast vansinnigt mycket högre. Palmen slet sig från sina bojor och seglade i stilla majestät iväg likt en baktung albatross genom luften och in i ett skogsparti. Där lever den än idag tror jag.

Det måste ha varit ena ärans latoxar som satte dit stolpen. Den satt ju bevisligen på tok för löst förankrad i marken. Hade de inte dimensionerat belastningen för svenskar i skenande hangarfartyg? Personerna i skåpbilen stirrade på mig när de åkte förbi och jag vinkade lite blygt tillbaka där jag stod i diket. Otroligt nog verkade ingen annan i kvarteret ha sett det inträffade så jag körde fort upp bredvid vårt hus och ströp motorn. Stolpen hängde i sina ledningar, som en stupad soldat på taggtråd. På västfronten intet nytt, inget att se här, cirkulera. Kofångaren hade mirakulöst nog inte en skråma. 

Vi packade in allt i huset, lämnade tillbaka helvetesmaskinen till biluthyrningen och sedan satt vi där inne som skrämda ekorrar och tryckte, väntande på polisen. 

Polisen kom aldrig men däremot kom några snubbar från telebolaget ett par dagar senare. De kliade sig i huvudet, satte stolpen på plats igen och kopplade i alla ledningar medan vi satt på verandan och smuttade på våra öl och låtsades som att det regnade. De muttrade något om erosion innan de satte sig i bilen och åkte iväg.

Ett par dagar senare vågade vi hänga ut vår svenska flagga från förstukvisten. Man vill ju inte dra uppmärksamhet till sig i onödan och vår bedömning var att brottet var preskriberat vid det laget.

Vi hade en rejäl inflyttningsfest och även grannarna dök upp och tjingsade på oss.

– Det var riktigt skumt, telefonlinjen var död i flera dagar förra veckan, säger en granne roat. Så typiskt när alla ska flytta in och ringa och beställa el- och gasabonnemang. Jag vet inte om ni såg det men telefonstolpen här borta hade ramlat omkull. Jag fick ringa till telebolaget. När var det ni flyttade in sa ni?

– För länge sedan. Erosionen är för jäklig i den här delen av staden har vi hört. Här, ta en gin & tonic till.