Kulturfrågan Kontrapunkt hade sin tredje säsongsfinal för ett par veckor sedan. Tyvärr var det en rätt om inte avslagen så tråkig final. För tredje gången i rad vann laget med Ebba Witt-Brattström, Göran Gademan och Carl-Johan Olsson, verksamma inom litteratur, opera och konst.

Tävlingen var jämn, de hade dragit dit en hel orkester, stämningen var hög och deltagarna var uppsluppna. Ändå kändes tillställningen ganska platt. Flera frågor var lite väl enkla eller slätstrukna, och processen för att finna svaren var tråkig att följa. Programledaren och domaren var ointressanta. Nu är frågorna säkert gjorda så att tevetittarna ska kunna tävla med hjälp av en app. Och de kan inte vara så knepiga att tittarna tröttnar. Variationen i frågorna finns det inget anmärka på, och några har en bra form. Ändå är det något som saknas.

En titt på det gamla programmet Kontrapunkt kan visa vad det är som saknas i dagens Kontrapunkt. Det gamla programmet började sändas 1964, från början med namnet Musikfrågan fast snart med Kontrapunkt som namn. Det var alltså ett frågesportsprogram om bara musik och bara klassisk musik.

Därav namnet Kontrapunkt. Ordet är en musikterm som innebär att flera melodier byggs in i varandra och sålunda spelas samtidigt. Det finns många varianter av kontrapunktisk behandling av ett stycke och det förekommer även i popmusik ibland. En vanlig kontrapunktisk variant är kanon. Alla känner väl till sången Broder Jakob (f.ö. en gammal fransk visa) med fyra delar; när en person börjar sjunga andra delen (”sover du”), börjar nästa person med den första delen (”Broder Jakob”), och till slut kan fyra personer sjunga varsin liten melodisnutt samtidigt.