Johan Svensson funderar denna veckan över de olika arketyper som finns på gymmet. Det är en brokig skara och nästan alla är irriterande. Johan funderar även tillbaka på hur det såg ut förr. En sak är säker – tiderna har förändrats.
– UWÄÄÄÄRRRGGGHHH!
Med ett brak släpper den 50-åriga cykelbyxeklädda mannen ner Z-stången i gymmets golv. Han har stått och tränat sina biceps, stånkandes och stönandes, vilt gungande fram och tillbaka. Jag svär, hans ben är ungefär lika tjocka som mina underarmar. Han pustar ut, torkar den ymniga svetten ur pannan och dricker ur sin vattenflaska. Vikt: en femkiloskiva på var sida.
Det är egentligen inte klokt vad gym har ändrat karaktär under åren. Från stränga institutioner för hängivna kroppskultister till det obligatoriska stället för medelålders cykelfjantar med sugrörsben. Från Schwarzenegger till lycramän.
Det första gymmet jag tränade på var också ett av de första som öppnade i Sverige. Alla maskinerna var från 60-talet och en stor del av klientelet också. Som 18-åring var jag klart yngst och gjorde knappt en skråma i medelåldern på gymmet. Men det var inga trötta gamla gubbar som hasade omkring där inte. Jag kommer aldrig att glömma kompisgänget från fiskehamnen som tränade där. De var byggda som kylskåp, vana att lyfta tunga saker dagarna i ända och hade en svag doft av… hamn kring sig.
De tränade alltid tillsammans och pushade varandra under vänliga och ibland mindre vänliga former. Att säga att de var högljudda är i underkant. Det gick inte att missa dem. Det skojades, tjoades, fjärtades i benpressen, vrålades på varandra, de klatschade varandra på rumpan med tillräcklig kraft för att slå igenom en tegelvägg och asgarvandes hela tiden. De sjöng med i musiken från radion och kommenterade högljutt på nyhetsinslagen. En av snubbarna hade en hockeyfrilla som sannolikt var orörd från -86 och framåt. En annan var grov som en deffad gorilla och hans jättelika armar nådde ner till knäna och avslutades med ett par nävar i storlek ”Kockums gjutjärnspanna”. Gorillan hade en gigantisk snus konstant nitad under överläppen. Vi pratar alltså om en lössnusprilla som får Emil Hagberg att framstå som en välartad representant från A Non Smoking Generation.
Jag var livrädd för dem.
En dag när jag låg och tryckte bänkpress kom övermodet. Jag var ensam på undervåningen där bänkpressen fanns och försökte lyfta upp en vikt jag inte alls orkade med men som hade sett cool ut när jag hängde upp den. Plötsligt fann jag mig själv klämd mellan skivstången och bänken och fick inte ur mig ett ljud.
In vandrar gorillan.
“Gnih!” får jag ur mig och gorillan lufsar fram. I högerhanden håller han en vattenflaska och med vänsterhanden lyfter han upp skivstången från mitt bröst.
“Dö, de där såg änna tetigt ut” säger han samtidigt som han lyfter skivstången och hänger den på plats.
Efter den dagen hette jag Tarzan på gymet. Det hade kunnat vara värre. Mowgli, till exempel.
“Hallå Tassan, läget?” hälsade de glatt på mig. Det var bara att skratta och skämta tillbaka. Givetvis var de hedersmän av den gamla stammen. De lärde mig mycket om att lyfta.
Idag framstår de som en fullkomlig anakronism. Gymmen idag är helt andra miljöer och befolkas av helt andra personer.
Där finns unga grabbar som klär sig i gymkläder från GASP och dricker aminosyror ur shakers från MM Sport. De rör sig i grupp och pratar högljutt om skola, brudar och fester. Ibland lyfter de till och med något.
Där finns unga tjejer som klär sig i gymkläder från Nike och dricker aminosyror ur shakers från MM Sport. De rör sig i grupp och pratar än mer högljutt om skola, killar och fester. Ibland lyfter de till och med något.
Allvarligt talat gott folk, prata kan ni göra hemma. Flytta på er om ni inte tränar!
De medelålders kvinnorna har bråttom för att hinna till sina gruppträningar med alla dessa olika Les Mills-pass. Body combat, boxercise, fast and furious, core, stjärt & hälsena och så vidare. De är klädda i extremt tekniskt avancerade kläder som sannolikt utvecklades för astronauter av NASA under Apolloprogrammet. Prislappen skulle få den mest hängivne dandy på Savile Row att blekna. Men arbetar man 60-timmarsveckor på advokatbyrån så är pengar inte ett problem. Man måste ju hålla sig fit inför tinderdejterna.
Nyårslöftarna är den mest irriterande kategorin. De har bestämt sig för att ”ta tag i det” och hasar storögt omkring mellan den ena maskinen mer ointaglig och obegriplig än den andra. Ibland har de handlers (alltså personliga tränare) med sig som med änglars tålamod försöker lära dessa hopsjunkna människorester hur de ska använda sina kroppar. Får jag föreslå en rask promenad istället?
De goa gubbarna och tanterna är en härlig kategori. Det är pensionärer som sannolikt har tränat i någon form hela livet och använder gymet som en social mötesplats. De tränar dagtid, har energi i blicken, spring i stegen och är alltid glada och positiva. Innan och efter träningarna sitter de i soffgrupperna, dricker kaffe och skojar och pratar om ditt och datt. Visst, de är boomers, men det är svårt att inte tycka om dem och i viss mån se dem som träningsmässiga förebilder. Jag vill också röra mig som en 20-åring när jag är 70.
Vilken kategori jag tillhör? Den kategori som blir bortknuffad från benpressen när jag sitter där och skriver kåserier på telefonen istället för att träna.
Vi ses väl i loungen och tar en proteinshake efter passet?
