Egil är i sagan lynnig, bestämd (när det gäller hans rätt framför allt), stor, stark, modig och inte minst ful. De isländska sagorna, några av dem i alla fall, påpekar gärna om en man är vacker eller ful. Och Egil var som sagt en ful fan.

Egil är ofta i viking, på handelsfärder eller i Norge för att se till sin eller vänners rätt till något landområde som de anser sig ha rätt till. Vid ett tillfälle hamnar han i England, och där befinner sig även hans fiende Eirik Blodyx, Harald Hårfagres son. Denne har flytt efter nederlag mot sin bror. Flera gånger tidigare har Skallagrim och Egil varit hos kung Harald och Eirik och råkat ut för deras vrede men klarat sig därifrån helskinnade. Egil har det extra svårt eftersom Eiriks hustru avskyr Egil och hetsar sin man mot den sturske islänningen.

Nu befinner sig alltså Eirik i York (Jorek på de nordiska tungomålen) och Egil råkar vara i närheten samtidigt. Modig, bestämd och stursk som han är tar han sig till Eiriks läger och träder helt sonika fram inför honom, fastän han vet att hans huvud står på spel. Väl där kväder han dikten som har fått namnet ”Huvudlösen” eftersom han får sitt huvud som lösen för dikten. Eirik Blodyx blir nämligen mäkta nöjd med det lovtal Egil håller om honom och låter honom få respass vidare. Egil skildrar nämligen Eiriks mod och framgångar på slagfältet, något varje vikingakung vill höra.

Islänningarna var väl medvetna om de poetiska trenderna på kontinenten, och i dikten använder Egil konstgrepppet slutrim, d.v.s. rim i slutet av raderna. Det vanliga i traditionell germansk diktning var att använda stavrim, d.v.s. allitteration, att några ord börjar på samma bokstav eller ett valfritt vokalljud, t.ex. ”Hören mig alla / heliga släkten, / större och smärre / söner av Heimdall” ur början av Völvans spådom.

Som den store poet Egil är har han inga problem att nyttja nymodigheter från kontinenten. Och så vinner han också sitt huvud som lösen för dikten.

Översättningen är gjord av skåningen Albert Ulrik Bååth, som utöver egen poesi översatte mycket medeltida dikt, både mycket av den isländska diktningen och kontinental poesi. Stavningen är moderniserad för att underlätta läsningen. Ordet ”drott” betyder kung/hövding. Övriga eventuellt obekanta ord får läsaren gärna slå upp själv.

Huvudlösen

Jag drog över hav.
Oden gav
mig sångens makt:
jag for oförsagt;
drog skepp i sjö
vid isars ö.
Med sångfylld håg
jag klöv var våg.

Vid drottens hov
nu hör hans lov.
Mig Oden böd
en natt sin mjöd.
Lyssnande, tag
sången, jag
med starka slag
sjöng till ljusan dag.

Kungen lyssne till,
vad jag kväda vill.
Högt lovet slår,
om blott ljud jag får.
Det spordes nog,
var fram han drog:
Oden tog
var här, han slog.

Tog kampen fart.
Starkare vart
stridens älv,
när drott högg själv:
vidast i sky
slog då vapengny,
blodvåg röd
rikast sjöd.

Stå de så stilla,
fara ej villa,
märken på kunga-
skepp, som gunga,
då av blodsdropp fulla
böljorna rulla
och suckande döna,
när sårade stöna.

Oväns led
segnade ned.
Vart ingen hejd
för Eriks frejd.

Sången stiger,
om folket tiger.
Sport har jag mera
om storverk flera:
blod mest mötte,
när kungen stötte;
klingor klungo
mot sköld, så de sprungo.

Brynjor skrällde,
där huggen smällde;
bettet kändes,
där udden rändes.
I landen vida
sporde jag tida,
hur kämpar alla
för drott fått falla.

Ur spjut det sang,
det ur eggar klang.
Vart ingen hejd
för Eriks frejd.

Svärd blodade han,
korpens hunger svann,
pilen mansliv fann,
flögo spjut om varann.
Skottar förskräcktes,
och blodtörst släcktes.
Från skumma riken
steg Hel till liken.

Med näbb, som glöda
av droppar röda,
över lik som blöda
— så kostlig föda —
en korpsvärm driver.
Sår vargen river,
om korp, som hackar,
blodet lackar.

I ulvens ragg
sipprar blodig dagg.
Lik åt ulvar gav
Erik på hav.

Friden slita
spjut, som bita.
Båge böjes,
så varg förnöjes.
Dödshugg lämna
svärd, som rämna.
Från bågsträng ilar
en svärm av pilar.

Och sköldar skina
mot hugg, som vina.
Och stark i modet,
spar drott ej blodet.
Man här och var
på hans ros ej spar:
i Norge jag har
hört, hur käck han var.

Från bågens sträng
flögo sårbin i fläng.
Lik åt ulvar gav
Erik på hav.

Är nu min vilja
från hopens skilja
kungens sinne
i sång här inne:
drotten vakar,
när Hild så makar,
att spjut sig hakar
i sköld, som brakar.

I handen blänker
det gull, han skänker
han kan ej tåla
de karge, snåla.
Fröjd oförställd
gav hans Frode — mäld:
var dyr klenod
som skänk honom god.

Färg man skiftar,
där kungshugg viftar;
bågsträng klingar,
svärd sig svingar,
och spjut sig kasta —
ur händer fasta
hans land ej gångar:
och ros han fångar.

Kung, tag i akt
mitt kvädes makt,
oförsagt
jag mig tystnad bragt.
Jag fört ur minne,
där sång gömts inne,
ord till ditt öra,
som velat mig höra.

För rosande tal
dog sorlet i sal,
kväda jag vet
för en menighet.
Ur hug, som log,
sången drog
och vart sinne tog,
så den lärts med fog.

Av liv tag gamman
som ögat av flamman,
som fisk av floden,
som korp av bloden!

Egil Skallagrimsson