Vad är det egentligen för fel på svenska folket som verkar behöva ett officiellt möte för att fatta ens det enklaste beslut? Johan Svensson har en teori, och varnar även för faran med nyttiga snacks på möten. Det kan fort urarta. Och varför i himmelens namn kallas människor för “resources” nu för tiden?!
– Vi får ta det allihop. Skickar du ut en mötesinbjudan?
För vissa knyter det sig i magen när de orden hörs, andra vädrar morgonluft. Hur du än reagerar, kära läsare, är det bara att konstatera – vi arbetar i en möteskultur.
Är det bara jag eller har det eskalerat? Som det är just nu så ska man dra ihop till ett möte för att bestämma vad för fikabröd man ska beställa till mötet. Ni ser moment 22 här va? Snart sagt varenda liten arbetsplats har regelbundna möten. Är det amerikanerna som står att skylla igen? I takt med amerikaniseringen av arbetsplatserna upplever i alla fall jag att mötena har blivit fler. Man arbetar inte i lag. Man arbetar i team. Det heter inte ledning längre. Det heter management. Värst av allt, det heter inte personal längre, det heter human resources. Human resources? Vad är det för ondskefull rymdvarelse som tyckte att det var en lämplig term för att prata om människor? Är det bara jag som får Matrix-vibbar?
Sverige stod alltid eminent väl rustat för att urarta i en fullskalig möteskultur. Arvet från föreningssverige har gjort oss till mötesproffs i förbluffande hög utsträckning. Alla som har varit med och planerat en svensexa eller möhippa kan vittna om detta. Vare sig det är uttalat eller inte så finns där en ordförande, en sekreterare, en kassör och ett par ledamöter. Är man bara tillräcklig många så finns det suppleanter också.
Varför är vi så svaga för möten? Varför måste så mycket bestämmas i grupp? Min teori är att det är ett bekvämt sätt att slippa undan individuellt ansvar. Detta ser vi så fort skandaler i offentlig verksamhet uppdagas. Oavsett vad som hänt och hur allvarligt det är så finns det aldrig några skyldiga att hålla ansvariga.
Transportstyrelseskandalen är min favorit. Anders Ygeman var ytterst ansvarig fast ändå inte, för han lyckades inte boka ett mötesrum för att hålla ett möte där statsministern kunde bli informerad. En så otroligt urbota ursäkt! Som att ett fullfjädrat byråkratiskt mötesproffs som Ygeman inte skulle lyckas boka ett mötesrum? Han om någon är väl svartbältare i möten. Men killen fick ju komma tillbaka igen. Han kanske hittade fliken i Outlook för att boka lokal, sent om sider?
Men möten är inte bara ett bra verktyg för att slippa stå för det man hittar på. Det är även ett utmärkt sätt att bli fet på. Man sitter still, hinkar kaffe och äter bullar och kakor. Kanon ju. Det är väl detta som The Golden One kallar för bloatmaxxing? Funkar för mig i alla fall. Möten byggde denna vackra kropp. Nu arbetar jag febrilt på gymmet för att avboka alla dessa kanelbullar.
Möten med hälsosam fika borde dock olagligförklaras. Seriöst, vem kom på denna motbjudande trend? Inte nog med att man ska sitta och glo på sövande Exceldokument som skulle kunna skicka den dampigaste unge i koma, nu ska man dricka mineralvatten och knapra på äpplen samtidigt? Om jag ska sitta på en ”dragning” i två timmar så vill jag åtminstone ha kaffe och bullar att roa mig med.
Nyligen var jag på ett möte där det serverades blåbär, hallon och björnbär till kaffet. Ska jag berätta hur allas mötesanteckningar såg ut efteråt? Inte ens polisens forensiska avdelning hade kunnat få till bättre fingeravtryck än de som fanns i A4-blockens sidor. Bordsytan såg ut som att en funktionsvarierad förskoleklass haft fingermålning. Ropen skalla – Ballerinakakor åt alla!
Men inte alla tycker illa om möten. Vissa går igång på denna sociala aktivitet och kan hålla på i timtal, långt efter att syret i konferensrummet tagit slut. När kollegorna ligger i framstupa sidoläge över konferensbordet vevar de på som en dement dirigent framme vid whiteboarden, omedvetna om snarkningarna. Andra är plikttrogna och genomlider dessa utdragna affärer utan att protestera. Man kan kalla detta förhållningssätt för stoiskt. Jag kallar det robotfasoner.
Paragrafryttarna är den mest fruktade av deltagare. Dessa askgrå yrkesmördare, med en militariserad autism som vapen, kan skjuta vilket möte som helst i sank med välriktade formaliabomber. Protokollen ska följas till punkt och pricka. Allt ska noteras och loggas i minutiös detalj. Glöms något av går det inte att efterhandskonstruera eller tas under ”övrigt”, din anarkist, nej det måste hållas ett nytt möte. Men först om två veckor så att en kallelse hinner gå ut.
Precis som i alla andra sammanhang fordras det en Stark Ledare som kan styra upp situationen. Ordförandens roll är att styra upp mötet, hålla tempo, se till att det är drag under galoscherna, hålla de översociala deltagarna i kort koppel, ruska liv i de sovande och för kors i Jesu namn sätta sig tungt på paragrafryttarna, annars kommer vi aldrig härifrån.
Jag ska kanske inte vara allt för raljant. Ibland måste man ha möten och om alla avskyr det lika mycket kan det faktiskt gå riktigt skapligt. Bra beslut kan fattas, handlingsplaner utformas med tydliga mandat och därmed också ansvarsfördelningar.
Bara vi inte måste äta nyttiga snacks. Skicka kaffet, tack.
/Johan Svensson
