Till tonerna av Sabrinas 80-talshit ”Boys, boys, boys” får vi se män göra sådant som män gör. Basta, spela fotboll, gapa och skrika. De vinglar runt på stan, de är fulla och de är högljudda. Men framförallt är de våldtäktsmän. Och de är vita. I Amnestys kampanjfilm är det vita män som står för våldtäkterna, något som är långt ifrån sanningen. Varför gör man så här? Jag tror att jag vet.
När jag först ser kampanjfilmen från Amnesty tänker jag att det är riktigt roligt att vara man. För vi är sannerligen ett märkligt släkte. Vi är högljudda, vi är stökiga och vi gillar att göra märkliga saker. I filmen målas män ut som något fint. Till en början.
Det är en ganska mångfacetterad bild av manligheten som visas upp. Männen i filmen tar hand om småbarn, spelar amatörfotboll, bastar och umgås. Det är gemytligt och det är fint. Och det är precis denna positiva bild av mannen som ska lura in tittaren. Man ska känna att män är fina. Olika. Men en sak har de gemensamt.
De är alla potentiella våldtäktsmän. Din far. Din bror. Den där snälla killen på jobbet. Alla är de sådana som skulle kunna med våld ta en kvinna mot hennes vilja.