Fler gängkriminella i Stockholm än livgardister i Sverige

Ett av Försvarsmaktens största förband är Livgardet med över 1 300 personer i sina led. Dock ligger de i lä om man jämför med antalet medlemmar i Stockholms kriminella gäng, som har ett uppskattat medlemsantal på 1 500. Jag minns hur jag överraskades av att läsa att de amerikanska gängen Bloods och Crips har sisådär 50 000 medlemmar vardera i USA. Det är något man sällan tänker på, själva omfattningen av personer som tillhör – på olika nivåer – den miljön. Visst är inte alla drivande, inte heller har alla den våldskapacitet som är grundläggande hos dem, men likväl är det en ansenlig skara människor som på ett eller annat sätt har sin lojalitet hos något gäng, vars huvudsakliga sysselsättning är våld och kriminalitet. Den ”undre världen” kallas inte ”undre” av en slump . Den finns alltid närvarande, men är inte i blickfånget. Vi vet alla om den och får då och då en inblick i den, ofta genom massmedia, dokumentärer eller liknande. Ibland hamnar vi mitt i den av en slump och det kan vara spännande. Oftast har man dock ingen egentlig koppling till den, i alla fall inte så att man vet att just den firman man anlitade drivs av något gäng som använder den för att tvätta stålar exempelvis. [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="http://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Ibland blir närvaron mer påtaglig, speciellt när olika gäng hamnar i delo. Till skillnad från vanligt folk tar de saken i egna händer och någon polis för den ”undre världen” finns inte att tala om (även om en eller flera framträdande figurer ibland kan ta på sig en liknande roll. Ofta blir det dock så att man skjuter, spränger och spöar varandra. Tidigare har vi sett hur detta har varit den sista utvägen – när brottslingarna var svenskar vill säga. Nu ser vi hur de nya kriminella, som kommer från andra platser på vår jord, agerar helt annorlunda. Ett förfluget ord kan rendera en avrättning och ett bråk om småpengar leda till regelrätt krig. Sverige har legat lite efter USA, men nu börjar vi komma ikapp. Lika illa som i Mexiko är det inte, men frågan är vad framtiden har att överraska oss med. Vi befinner oss nämligen på ett sluttande plan. Jämförelsen med Livgardet haltar på många sätt , jag är medveten om det. Men utifrån att förstå hur mycket människor det ändå rör sig om är det intressant att konstatera att försvarets största förband har färre ”medlemmar” än de kriminella nätverken i Stockholm. Skulle vi sedan lägga till gängmedlemmar från resten av Sverige så får vi ihop ett antal brigader (en svensk brigad omfattar ca. 5 600 man). Tittar vi på svenska polisen så hade de år 2017 19 741 poliser anställda (9 585 civilanställda). Man kan inte rakt av jämföra de kriminella gängen med gänget polisen heller, men återigen är det bra att jämföra för att få en lite bredare förståelse för hur situationen ser ut. Helt bra är den inte nämligen. Vi kan vara säkra på att de kriminella gängen rekryterar fler nya än vad polisen gör, å andra sidan är omsättningen större hos gängen än hos polisen. Och även om det säkert finns missämja mellan olika yrkesgrupper inom polisen, så ger sig i vart fall inte hundförarna på sjöpolisen så som kriminella nätverk bekrigar varandra. Dock kommer skevheten som redan finns i Sverige att fördjupas. Vare sig de gamla hederliga svenska yrkeskriminella, eller polisen, är rustade för att möta ”kriminella” likt medlemmarna i gänget Black Axe. När människooffer och voodoo inkorporeras med girighet hos afrikanska invandrare så gäller det att hålla i sig. Inte ens kartellerna i Sydamerika kan mäta sig mot den ohämmade omänsklighet som finns i delar av det mörkaste Afrika, och som nu kommer hit ackompanjerat av Reinfelds ord: ”Tack för att ni valde Sverige”. Jag tror till och med Livgardet kan komma att få problem i framtiden om det inte sätts in motåtgärder – kraftfulla sådan – nu, på en gång. Vi – nationalisterna – har två uppdrag att fokusera på i skenet av ovanstående. Det ena är att säga som det är och hela tiden peta på den där ömma punkten som Sarnecki inte vill låtsas om: brottsligheten ökar medan brottsbekämpningen tappar såväl initiativförmåga som kraft. Allt mer är det Svenne Svensk polisen tittar mot för att få utlopp för att ”göra sitt jobb” eftersom de inte får, vill eller vågar gå in i ”orten” och ta itu med gängen. Och för varje gång man inte tar itu med dem (utan grillar korv, ber om ursäkt, backar tillbaka) så förlorar man. Och när polisen förlorar så vinner … ja just det. Alltså ska vi bekämpa det framväxande anarkotyranniet med näbbar och klor. Vi ska skämma ut poliserna som gör det möjligt, informera om vad det är och ta rygg på svenskar som drabbas av det. Vårt andra uppdrag är att göra oss mentalt, fysiskt och materiellt förberedda med tanke på den utveckling vi ser. Det går att leva tryggt i en otrygg värld. Men det duger inte med några ”om det händer mig så ska jag minsann…” utfästelser, det vill till analys och planering. När något är skrivet på väggen för allmän beskådan, så är det. Visst kan man låtsas och säga: ”Jag såg det inte”, men man lurar ingen. Vi har tid och resurser att lägga grunden för tryggare platser där vi kan befinna oss, och nätverk som vi kan vara en del av. Vi kan lära oss att ta hand om oss själva och varandra, samt anpassa det framtida ”slagfältet” så att det gagnar oss. Faktum är att om man är tillräckligt förberedd så är det inte ens säkert att man över huvud taget drabbas, däremot kommer man definitivt att drabbas om man inte har koll på vad man gör.[/membership]