En eftermiddag i Filipstad med Alternativ för Sverige

Lilla Filipstad har fått en hel del uppmärksamhet den senaste tiden. Efter Uppdrag Gransknings reportage har kommunen blivit en symbol för kommuner i ekonomisk kris. På grund av detta valde partiet Alternativ för Sverige att ha ett torgmöte där. Svegot var på plats och dokumenterade vad som hände. Här är min personliga reflektion av eftermiddagen. "Vi vågar inte gå dit och applådera, men hälsa dom där att vi är helt på deras sida" säger damen till mig, medan hennes blick nervöst flackar fram och tillbaka. Jag står en bit ifrån torgmötet. Som vanligt har jag gått en runda för att se till att ingen försöker anfalla oss. Det är en vana som sitter i ryggmärgen. [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="http://www.svegot.se"] [/membership] [membership] När jag passerar en staty av Nils Ferlin stannar jag och tar ett foto. Det är då damen kommer fram. "Fotar du Nils Ferlin" frågar hon vänligt. "Ja", säger jag. "Om han bara kunde se vad som har hänt med Filipstad hade han nog gråtit". Det är en inbjudan till henne, en öppning för henne att uttrycka sitt missnöje. Och hon passar på. Hon berättar att hon och hennes vänner gärna hade kommit på torgmötet men att de inte vågar. Jag förstår henne helt och hållet. Vi som kommer utifrån har inte så mycket att riskera. Vi kommer inte springa på någon av motdemonstranterna på gatan eller i kön till kassan. Vi riskerar inte att bli stämplade som rasister och tvingas se oss över axeln varje gång vi går utanför dörren. Vi kommer, lyssnar, och sedan åker vi hem igen. Jag och Dan Eriksson rullade in i Filipstad en timme innan mötet skulle börja. Det gav oss tid att promenera runt i Filipstad och få en känsla av staden. Många utlänningar på gatorna. Många affärer med oerhört dålig svenska i skyltfönstrena. EPA-traktorer som mullrande rullar förbi på affärsgatan. Egentligen inget som sticker ut, utan det känns som en ganska typisk liten svensk stad i mitten av landet. Men nog känns det fattigt på något oklart sätt. Kanske är det på grund av det man vet om Filipstad. Att inte ens socialdemokraterna verkar ha råd att ha en öppen lokal stärker känslan av en döende stad. Hösten har gjort ståtlig entré denna eftermiddag i början av oktober. Solen skiner genom de gula löven när vi står och pratar med företrädare från Alternativ för Sverige under tiden de packar upp högtalare och mikrofoner. Fler och fler har samlats på torget och tyvärr är det en ganska stort gäng utländska förmågor som sitter och blänger, skrattar och pekar finger. Adrenalinet kommer sakta krypande, som vanligt. Detta hade jag nästan glömt bort. Hur det känns att vara så nära personer som när som helst, i teorin, kan storma mötet eller börja kasta sten. Som tur är så är vi ganska många, och vi har en hel del poliser på plats så jag är inte värst oroad. Men det är en spänd stämning. Under tiden Dan håller kameran börjar jag gå mina varv i utkanten av folksamlingen. Små grupper av invandrare stryker runt och vid några tillfällen informerar jag polisen om att de borde ha lite bättre koll. Polisen är trevlig och tackar. Gustav Kasselstrand och Jeff Ahl håller precis som förväntat riktigt bra tal. Kasselstrand talar hoppfullt om att det inte är för sent, att det går att förändra politiken till det bättre. Det fyller mig med hopp. Det är mycket uppfriskande med en partiledare som inte bara ser undergången framför sig, utan vågar se ljus i framtiden. När Jeff Ahl talar riktar han sig till invandrargänget och förklarar för dem att vi, precis som de, är emot alla de krig som förs av globalisterna. Att vi på många sätt är på samma sida. Det får mig att fundera vidare. En av invandrarna verkar vara någon sorts informell ledare. Han är medelålders och mest högljudd. Jag undrar vad som skulle hända om jag förklarade för honom att jag kämpar för mitt folk. Att jag är orolig för att vi ska utplånas. Hade han då inte förstått den kampen? Hade han fortfarande stått där och skrattat åt oss? Något sådant samtal blir det förstås inte. Någon gör en rusning mot Gustav under hans tal men det sätter vi i publiken stopp för. Imponerande nog så går Kasselstrand leende emot honom istället för att huka bakom talarstolen som så många andra partiledare hade gjort. Det är modigt att stå några meter ifrån den man är så tydlig med att man vill skicka hem. Och mycket riktigt - när Kasselstrand berättar att kriminella invandrare inte har här att göra blir det burop och kastade ägg från invandrarna. Oerhört förutsägbart. Polisen gör sitt jobb och plockar bort bråkstakarna. Efter lite mer än en timme är torgmötet slut och vi intervjuar Kasselstrand och Mikael Jansson. Det är alltid nu risken för våld är som störst. När polisen lämnar platsen men "motdemonstranterna" är kvar. Men denna gången, så som nästan alla andra gånger, går det bra och vi kan i lugn och ro promenera bort till bilen. Det är med en skön känsla vi lämnar Filipstad i backspegeln. Lättnad över att det inte blev några våldsamheter (efteråt fick jag dock höra att en AFS-medlem hade fått sin bilruta krossad.) Lättnad över att det pågår en kamp emot den förda politiken. Glad över att det finns karismatiska och modiga företrädare på vår sida. Glad att vara ett litet kugghjul i denna kamp. Innan vi lämnar Filipstad bromsar en vit bil fylld med unga tjejer till bredvid oss. De skriker något om "fitta" och rullar iväg in i natten. Nåja, man kan inte vara omtyckt av alla. På vägen hem känner jag stor tacksamhet att bo långt bort från den otrygghet som finns i var och varannan stad i Sverige, till och med i lilla Filipstad. [/membership]