Väldigt få saker blir som man tänkt sig. Men måste vi acceptera det?
Efter en lång arbetsdag är det dags att äta kvällsmat med familjen. Det är något jag alltid försöker ta mig tid till, oavsett hur mycket som står på min att-göra-lista. Jag vill sitta ned med min fru och våra barn och äta tillsammans, och även om det knappast är en rogivande stund — alla som ätit tillsammans med småbarn vet vad jag menar — så är det en stund jag och många andra värdesätter.
Vi har alla tänkt precis likadant, vi ska inte bli som våra föräldrar -vi ska vara roliga och kreativa och framför allt definitivt inte bli som våra föräldrar… Sen går åren och helt plötsligt blir det tillökning i familjen, nåt år till passerar och ytterligare tillökning… Ok Dan, mina barn är några år äldre än dina. Inte många år men iaf så pass mycket äldre att de klär på sig själva, borstar tänderna själva och cyklar till skolan själva. Nu sitter jag i den sitsen att jag på något sätt är sinnebilden av att vara herr medelsvensson. Jag är i medelåldern, jag bor i en villa, jag är av medellängd, jag har två barn -en pojke och en flicka. Jag har en hund och en katt, jag har en Volvo och en SAAB, osv… till och med storlek 42 i skor! Det enda som verkar sticka ut med mig är väl att jag lever tillsammans med samma kvinna sedan drygt 20 år… Men för varje år som går så är det helt fantastiskt att uppleva att vara jättevanlig är jätteskönt. Att idag få leva ett ”svenssonliv” är faktiskt rätt lyxigt och när jag tänker på det så spelar det ingen… Läs mer »
Det man måste acceptera är att det tar energi på ett sätt som inget annat att ha små barn. Det kanske inte är eller ska vara en tid full av spänning. Det viktigaste man gör är ju trots allt att bygga ett tryggt hem. MEN: det är ingen mellantid heller. Vissa talar om den tiden som att man sätter allting annat på paus. Det slutar aldrig bra. Min erfarenhet är att det som gör att man kan besegra tröttheten som alltid finns där är att man skjuter till energi. Om vi ska orka göra något av de där sista timmarna på kvällen behöver vi hålla glädjen vid liv under dagen. När man väl sitter där i soffan är startsträckan ofta för lång. Hur? T.ex. genom att prata med varandra om andra saker än barnen, röra vid varandra – enkla saker som visar att man hör ihop och att man inte ”bara” är föräldrar. Sedan när kvällen väl kommer tycker jag inte vi ska ställa för stora krav på oss själva. Det är som det är. Ibland orkar man, ibland inte. Men om man gör det där lilla extra under dagen blir det lättare sedan. Svårt men viktigt ämne.