Följ med vår krönikör Johan Svensson på spännande uppdrag i sin dotters klassrum. Det visar sig att skolan har en något märklig tradition vid födelsedagar och valet av flagga irriterar herr Svensson. Flaggan måste bort! Men det visar sig svårare än vad han först trodde. Detta är det första av många kåserier som kommer publiceras här på Svegot en gång i veckan. Välkommen, Johan!
Man får vara vaksam på vad barnen lär sig i skolan. Nu för tiden ska det börjas redan i unga år. Dottern började på skolan redan förra året i det som nu kallas för nollan eller förskoleklass som det egentligen heter. Vad det innebar i praktiken var att hon lämnade förskolans trygga vrå och tog klivet in i vuxenvärlden med dess svenska grundskola. En grannlaga förändring för en femåring. Hur som helst var jag förstås som förälder nyfiken på hur saker och ting fungerade i skolan.
– Hur arbetar ni mot mobbing frågade jag, alltför väl erfaren i hur stygga barn kan vara.
– Jodå, kom det lugna svaret, det fanns det minsann ett helt system för att hantera.
– När börjas det med läxor då? Jaså, först nästa år, se där.
– Och hur gör ni när ni firar födelsedagar, sporde jag härnäst?
– Jo, svarade klassföreståndaren, en trevlig kvinna i övre medelåldern, då sjunger vi och firar med en flagga för den som fyller år.
– Vad trevligt svarade jag, flaggar ni på skolgården varje gång någon fyller år? Nej, svarade hon med ett skratt, vi använder en bordsflagga.
Så pekade hon på flaggan som barnen firades med på sin födelsedag. Den stod i fönstret och lyste ljusblå med vitt motiv. Hade jag haft en kaffekopp i handen hade den nog åkt i golvet med ett brak, ty flaggan som barnen firades med var ingen mindre än Förenta Nationernas flagga. Det var bara till att ordna anletsdragen och ta sig samman. Där ser man, fick jag ur mig, FN-flaggan alltså. Hur kommer det sig att ni inte använder den svenska flaggan? Till svar fick jag veta att de hade tänkt köpa en svensk bordsflagga i flera år men glömt av det.
Dagen efter kommer jag till skolan med en svensk bordsflagga och överräcker som present till skolan. Både ungarna och lärarna blir glada. För min del kvarstår dock en del smolk i glädjebägaren då de likväl behåller FN-flaggan och låter denna stå framme.
Här startar operation Capture the Flag och jag spenderar ett år med att försöka få tillträde till klassrummet och helt enkelt stjäla flaggan. Att norpa saker i en skola är dock inte så lätt som man kan tro. Flera gånger har jag varit väldigt nära men det har alltid avbrutits av barn, föräldrar, lärare eller städare som kommit in i rummet och nästan avslöjat mig. En gång var jag riktigt nära, men flagghelsiket var för stort för att gå ner i dokumentportföljen jag hade med mig från arbetet och jag fick ställa tillbaka den illa kvickt när dottern dök upp. Efter några månader fick jag lägga ner idén och så har flaggan fått stå där i skolfönstret och se retfull ut.
Jag har istället pratat med dottern om vad FN är och varför jag tycker att det är en dålig organisation. Barn är smartare än vad vi generellt ger dem erkännande för. Även komplexa ämnen som FN går att resonera med barn om, förutsatt att du ramar in diskussionen på ett sådant sätt att de kan förstå problematiken. Jag fick använda skolgården och dess olika grupperingar som exempel och till sist förstod hon varför pappa hade svårt för en organisation som vill härja fritt på fotbollsplanen, bestämma alla regler i lekarna och samla alla de värsta mobbarna. Flaggor är viktiga. De är mer än tygstycken tillägnade land och organisationer. Flaggor är idébärare.
Flaggor är även erövrarnas vapen. Man har parader för att fira segrar och då ska flaggorna fram för att visa vilka idéer det är som har segrat. Titta bara på Pride-rörelsen och deras flaggfetischism. När det är pride (det är väl snart året om förresten) så går det inte att ta ett steg på stan utan att se en regnbågsflagga. Se även på reaktionerna som blir om någon stjäl eller på något annat sätt ramponerar en prideflagga.
Just prideflaggan är ganska infantil i sin utformning. Bjärt och smått hysterisk är den ingen vidare symbol att ställa sig bakom. Jag gillar regnbågar, men som banér lämnar de en del i övrigt att önska. Sveriges flagga är glad och tydlig och för mig symboliserar den en trygghet och styrka med sina raka linjer och guldgult på himmelsblått. Den är väldigt skandinavisk; enkel och rak i sin design och vare sig överdådig eller vulgär. I jämförelse bleknar FN:s flagga. Bokstavligen. Vem i hela friden kom på att den skulle vara bebisblå? Till råga på allt så är motivet vitt. Vitt på ljusblått – den är inte direkt något under av tydlighet. Speciellt inte som motivet också är väldigt plottrigt. Olivkvistarna är väl ok, men världskartan med rutnät som ser ut som ett hårkors är bara en extremt dålig idé. Hade flaggan varit svart med samma mönster i rött hade den varit bra mycket mer rättvisande, förresten. Nattsvart världsherravälde i sikte.
Nej, det är en erbarmlig flagga. Den gör sig mycket bättre i min byrålåda där den ligger nu. Säga vad man vill om Coop, men de gör rejäla bärkassar i alla fall.
/Johan Svensson
