Politikerförakt tvingar partierna att leva på bidrag

Över tid har riksdagspartierna blivit alltmer beroende av det statliga partistödet. Allt mindre kommer från medlemsavgifter, allt mer från skattebetalarna. Detta är problematiskt på flera sätt, samtidigt som det är ett positivt tecken i tiden.

Det är genom statskassan som 60 procent av alla riksdagspartier finansieras. Somliga partier får mer stöd än andra. SD, KD och V finansieras till 80 procent av bidrag. C däremot, bara 22 procent, enligt en sammanställning som SVT har gjort. Att så är fallet är inte underligt. Partiernas medlemsantal är nämligen långt ifrån där de kan ”leva” på medlemspengar och hade vi inte haft partistödet så hade vi inte haft några partier, i alla fall inte som idag.

Innan partistödet infördes (i sin nuvarande form under 1960-talet) fick man ordna ekonomin på annat sätt. Donationer eller lotteri, bland annat. Över tid har antalet personer som valt att bli medlemmar i något av de politiska partierna gått ner kraftigt. 1979 var 1 582 000 svenskar medlemmar i något av partierna, idag är motsvarande siffra 255 883 (och då har både MP och SD tillkommit under vägen). Medlemsutvecklingen för partierna ser lite olika ut, men den stora vinnaren de senaste åren är utan tvekan Sverigedemokraterna.

[membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="http://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Roten till problemet är dock att svenskar i gemen inte är såpass intresserade av partipolitik att de vill vara medlemmar. Delvis är de nog heller inte så fasta i sin ideologi. Under åren har vi kunnat se hur partierna alltmer går mot ”mitten” (även om senare år dragit upp en ny ”stridslinje” gällande migration etc.). Detta borde ju vara en varningsklocka för alla som värnar om demokratin. Förvisso röstar svenskar i stora antal, men särskilt politiskt intresserade är de inte.

För en sann demokrativän är detta tråkigt. Vi vill ju att politik ska vara levande i samhället och att folk engagerar sig. Här skiljer vi oss från riksdagspartierna eftersom de gärna ser att folk inte engagerar sig, annat än på valdagen. Ekonomin går ju ihop, eftersom man gemensamt beslutat att leva på bidrag. Att göra politiken intressant på partinivå fyller därmed ingen större funktion, det är ju lättare att driva sin politik (sådär halvhjärtat), få lite röster på valdagen och överleva på bidrag från statskassan. Tänk hur det skulle se ut om partierna var mer beroende av medlemmar, att de faktiskt var tvungna att ägna sig åt ideologi och väcka engagemang.

När 80 procent av partiernas ekonomi bygger på bidrag så är det ett verkligt demokratiproblem, för den som bryr sig vill säga.

Historien har lärt oss att politiker som har tillgång till ”andras pengar” gärna spenderar dem utan eftertanke. Och ju mindre krav de har på sig, desto friare tyglar känner de att de har. Alltså finns det inget incitament för att göra politiken livskraftig eller intressant. Snarare tvärt om. Det går ju ändå, bevisligen. Att detta diskvalificerar de ansvariga från hela processen säger sig självt. Men detta präglar hela samhället eftersom vi har en socialistisk modell. Och visst är det fint att man inte behöver betala tusentals kronor för att grabben ska träna karate på klubb, men alla de miljoner som pumpas in i vettlösa kulturprojekt eller hbtq-tokerier då? Vi är så vana vid att staten fördelar att vi slutat tänka själva.

I föreningen Det fria Sverige tänkte vi rakt motsatt: vi bemödar oss inte att söka bidrag eftersom vi inte vill hamna i den sitsen. Kort sagt måste vårt arbete vara såpass bra, intressant och uppskattat att vi kan klara oss på det egna insatta arbetet – och det gör vi. Det ger frihet att arbeta utan oro för morgondagen och det gör att vi inte lever över våra tillgångar. Visst är vi ständiga underdogs , men låt så vara. Vi får nämligen de små resurserna att räcka länge och vi behåller den livsviktiga idealismen levande.

Visst finns det idealism också hos riksdagspartierna. S har 89 000 medlemmar och många av dem är beredda att ställa upp för Löfven. Och när vi kommer till Föreningssverige är ju idealismen levande. Men det säger mer om oss svenskar än om systemet eller politikerna. För utan statsbidraget till V eller SD så hade de inte varit där de är, det kan vi vara säkra på.

Ett annat problem med bidragen är att du och jag måste vara med och betala för politik vi avskyr. Våra skattepengar går till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är faktiskt gräsligt. Det är en sak att vi genom det ”allmänna” betalar för någon överviktigs nya knän eller liknande, det kan vi någonstans köpa – men att tvingas finansiera partier som står emot allt man tror på, det är groteskt.

Men det finns ju också något gott i det hela. Hade vi inte haft partistöd så skulle vi riskera att inhemska eller utländska intressen helt sonika köpte sig ett parti (tänk hattar och mössor) som sedan förde deras talan i Sverige. Delvis är det så i alla fall, men det hade kunnat vara värre. När det är statskassan som täcker upp och stora donationer inte får vara hemliga så slipper vi kanske Soros blodspengar i alla fall.

Inget ska vara lätt, det kan vi vara överens om.

Däremot kan vi konstatera att medan politikerna inte lyckas överleva utan bidrag så är oppositionen fortsatt livskraftig och på frammarsch. Det fria Sverige är ett exempel på det; Svegot är ett annat … och det finns fler. Medan gammelmedia och gammelpartierna stapplar fram, räddade av skatten, så kliver vi med raska ben, upplyfta av idealismen hos den växande skaran av svenska nationalister.