Vi svenskar var i många år självsäkra om arbetets ära, och vi bar alla inom oss ett helt naturligt förhållningssätt om att förvalta, samt värna de framsteg och goda ting som våra släktingar före oss hade arbetat sig till att föra vidare åt oss. Tills en dag då vi börjar att fundera över hur allt hänger ihop, och ser de oroväckande samhällsförändringar som finns öppna för var och en att se och uppleva.
Från att ha varit ett land där de allra allra flesta har hög arbetsmoral i mening att ”göra rätt för sig”, till att fler och fler faller ifrån den kollektiva utstakade arbets- och ansvarskännande vägen, handlar, som jag ser det som, självbevarelsedrift. Man börjar att tänka själv. Du ser, hör eller får känna på att något inte är som det borde vara. Kanske in på bara skinnet den där tidiga mörka, kalla morgonen då du tar dig till jobb, frågan inställer sig om ”vad håller jag på med, hur många ska jag vara med att försörja, utöver min egen familj?”