Jalles poetiska ark – del 28: En dansk som kan allt om ungdomlig kärlek

I vår cyniska och ironiska tid är det behagligt att ibland få lite äkthet. Äkta känns i alla fall dagens dikt av dansken Christian Winther som levde i mitten av 1800-talet. Men kanske är det bara dikt och förbannad lögn.

Dikten är t.ex. en del av en diktcykel (Genrebilleder) som berättar en historia, där bl.a. en grupp kommer till en krog, och där uppträder en musikant som framför den här dikten som sång till piano.

Förstått så behöver dikten inte ha ambitionen att ge känslan av äkta idyll. Men när den läses utanför sitt sammanhang, som en dikt för sig själv, förmedlas onekligen en sann idyll med ungdomens äkta känslor. Och trots mycket idyll, som för vissa kan kännas lite väl enfaldigt, har Winther ofta en genuin ton i sina dikter, vilket gör att de inte känns löjliga eller klyschiga.

En annan sak som gör att hans dikter höjer sig långt över det simpelt idylliska och för den delen medelmåttiga poeter är att dikterna har en gnistrande klarhet, att de är så sinnligt närvarande. Det gäller verkligen dagens dikt. Varje strof bjuder på starka visuella bilder, antingen p.g.a. vad som beskrivs eller p.g.a. bildspråket (metaforer, liknelser o.d.).

Nå, låt oss inte förstöra den äkta känslan med för många ord. Vi låter Christian Winthers diktkonst tala för sig själv. Översättningen är mer eller mindre ord för ord och har bara funktionen att göra förståelsen enklare.

Ak, mindes Du, vi kom fra Dands
Og vandred gjennem Byen;
Nathimlens rige Fakkelkrands
Var slukt af Taageskyen.
Du tripped paa de pene Been
Adroit og let fra Steen til Steen
Og jeg holdt Paraplyen.Den Vandring klart i Mindet staaer,
Og aldrig har jeg glemt den;
Jeg var kun sytten, atten Aar,
Og Du kun fjorten, femten.
Dybsindig ei vor Tanke var.
Men Tungen frit fra Hjertet bar
God Lystighed og Skjemten.Og Svar og Gjensvar fulgtes net
Som Rimet i Terziner,
Som i en capricieus Duet
To friske Violiner.
Vi var i Læ for Nid og Nag,
Den hele Kjøbstad sov jo bag
Nedrullede Gardiner.Vi kom til Torvet; som en Elv
Det flød med sorte Vover.
Du standsed her og bad mig selv
At bære Dig derover.
Jeg vandrer end saa tidt, saa tidt
De hundred, lykkelige Skridt
I Drømme, naar jeg sover.

Saa glad jeg Dig paa Armen tog,
Mens vi blev ved at snakke;
Din ene Arm fortroligt slog
Du blødt omkring min Nakke.
Det gik for smaa og rebne Seil,
Som var det Torv et iisglat Speil,
En steil, livsfarlig Bakke.

Jeg flytted langsomt mine Been,
Og lod Dig varligt glide
Ned paa din Faders Trappesteen
Og stod saa ved din Side.
Hvi dvæled vi? ak, aabenbart
Det var Gud Amor blevet klart,
At nu var det paatide!

Han lærte os at kjende nu
To Læbers søde Varme.
Du trykked mig med stille Blu
I dine unge Arme.
Vi glemte Alt omkring os, Alt,
Vi hørte ei de Dryp, der faldt,
Paa Silkeskjermen larme.

O. dette lange – lange Kys,
Vor første Blomst i Vaaren,
Det lever end, som var det nys
For os til Verden baaren.
Det lever som min bedste Skat
I Glædens Solskin, Sorgens Nat,
I Smilet og i Taaren.

Ack, minns du, vi kom från dans
och vandrade genom stan;
natthimlens rika fackelkrans
var släckt av dimmors moln.
Du trippade på söta ben
säkert och lätt från sten till sten
och jag höll paraplyet.Den vandring klart i minnet står,
och aldrig har jag glömt den;
jag var blott sjutton, arton är,
och du blott fjorton, femton.
Djupsinnig var vår tanke ej.
Men tungan fritt från hjärtat bar
god lustighet och skämtan.Och svar och gensvar följdes nätt
som rimmet i terziner,
som i en kapriciös duett
två friska viloliner.
Vi var i lä för spott och spe,
hela köpstan sov ju bakom
nedrullade gardiner.Vi kom till torget; som en älv
det flöt med svarta vågor.
Du stannade här och bad mig själv
att bära dig däröver.
Jag vandrar än så titt och tätt
de hundra, lyckliga steg
i drömmar, när jag sover.

Så glad jag dig på armen tog,
medan vi fortsatte prata;
din ena arm förtroligt slog
du mjukt omkring min nacke.
Det gick för små och revade segel,
som var torget en isblank spegel,
en brant, livsfarlig backe.

Jag flyttade långsamt mina ben,
och lät dig varligt glida
ned på din faders trappsten
och stod så vid din sida.
Varför dröjde vi? Ack, uppenbart
blev det nu klart för guden Amor,
att nu var det på tiden!

Han lärde oss att känna nu
två läppars söta värme.
Du tryckte mig med stilla blygsel
i dina unga armar.
Vi glömde allt omkring oss, allt,
vi hörde ej ens dropparna som föll,
på silketrycket larma.

O, denna långa – långa kyss,
vår första blomma i våren,
den lever än, som var den nyss
för oss till världen buren.
Den lever som min bästa skatt
i glädjens solsken, sorgens natt,
i leendet och i tåren.

Christian Winther