I vår cyniska och ironiska tid är det behagligt att ibland få lite äkthet. Äkta känns i alla fall dagens dikt av dansken Christian Winther som levde i mitten av 1800-talet. Men kanske är det bara dikt och förbannad lögn.
Dikten är t.ex. en del av en diktcykel (Genrebilleder) som berättar en historia, där bl.a. en grupp kommer till en krog, och där uppträder en musikant som framför den här dikten som sång till piano.
Förstått så behöver dikten inte ha ambitionen att ge känslan av äkta idyll. Men när den läses utanför sitt sammanhang, som en dikt för sig själv, förmedlas onekligen en sann idyll med ungdomens äkta känslor. Och trots mycket idyll, som för vissa kan kännas lite väl enfaldigt, har Winther ofta en genuin ton i sina dikter, vilket gör att de inte känns löjliga eller klyschiga.
En annan sak som gör att hans dikter höjer sig långt över det simpelt idylliska och för den delen medelmåttiga poeter är att dikterna har en gnistrande klarhet, att de är så sinnligt närvarande. Det gäller verkligen dagens dikt. Varje strof bjuder på starka visuella bilder, antingen p.g.a. vad som beskrivs eller p.g.a. bildspråket (metaforer, liknelser o.d.).
Nå, låt oss inte förstöra den äkta känslan med för många ord. Vi låter Christian Winthers diktkonst tala för sig själv. Översättningen är mer eller mindre ord för ord och har bara funktionen att göra förståelsen enklare.
| Ak, mindes Du, vi kom fra Dands Og vandred gjennem Byen; Nathimlens rige Fakkelkrands Var slukt af Taageskyen. Du tripped paa de pene Been Adroit og let fra Steen til Steen Og jeg holdt Paraplyen.Den Vandring klart i Mindet staaer, Og aldrig har jeg glemt den; Jeg var kun sytten, atten Aar, Og Du kun fjorten, femten. Dybsindig ei vor Tanke var. Men Tungen frit fra Hjertet bar God Lystighed og Skjemten.Og Svar og Gjensvar fulgtes net Som Rimet i Terziner, Som i en capricieus Duet To friske Violiner. Vi var i Læ for Nid og Nag, Den hele Kjøbstad sov jo bag Nedrullede Gardiner.Vi kom til Torvet; som en Elv Det flød med sorte Vover. Du standsed her og bad mig selv At bære Dig derover. Jeg vandrer end saa tidt, saa tidt De hundred, lykkelige Skridt I Drømme, naar jeg sover. Saa glad jeg Dig paa Armen tog, Jeg flytted langsomt mine Been, Han lærte os at kjende nu O. dette lange – lange Kys, |
Ack, minns du, vi kom från dans och vandrade genom stan; natthimlens rika fackelkrans var släckt av dimmors moln. Du trippade på söta ben säkert och lätt från sten till sten och jag höll paraplyet.Den vandring klart i minnet står, och aldrig har jag glömt den; jag var blott sjutton, arton är, och du blott fjorton, femton. Djupsinnig var vår tanke ej. Men tungan fritt från hjärtat bar god lustighet och skämtan.Och svar och gensvar följdes nätt som rimmet i terziner, som i en kapriciös duett två friska viloliner. Vi var i lä för spott och spe, hela köpstan sov ju bakom nedrullade gardiner.Vi kom till torget; som en älv det flöt med svarta vågor. Du stannade här och bad mig själv att bära dig däröver. Jag vandrar än så titt och tätt de hundra, lyckliga steg i drömmar, när jag sover. Så glad jag dig på armen tog, Jag flyttade långsamt mina ben, Han lärde oss att känna nu O, denna långa – långa kyss, |
Christian Winther
