Höjda hyror, Berlinknarkare och Knarkstefan

Hyrorna stiger brant i Berlin, i viss mån beroende på massinvandringen. Antalet hemlösa har därmed ökat drastiskt de senaste åren. Staden har därför gett lov till tältläger intill tunnelbanastationer, vilka till stor del bebos av knarkare och alkisar. Dessutom vill staden satsa på ytterligare åtgärder för de hemlösa att förbli hemlösa. Samtidigt uttalar sig Stefan Löfvén på det oförskämdaste och dummaste sätt om kriminella och partysnortare. Följ med på en bisarr resa i nutiden. [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="http://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Svenska Dagbladet hade nyligen en nostalgiartikel om 90-talets Berlin. Artikelförfattaren var en av de svenskar som provade på alternativliv i den tyska huvudstaden. Efter die Wende , som tyskarna kallar murens fall 1989, upphörde det gamla DDR att existera varmed östdelen gick upp i Förbundsrepubliken BRD (Västtyskland). Man valde ganska omgående att flytta huvudstaden från Bonn till Berlin, vilket i och för sig tog hela 90-talet att fullborda. Men staden var rejält nedgången efter kommunistexperimentet och en västdel som knappast var ekonomiskt produktiv 1945-1989. Och det tog lång lång tid innan kurvorna började peka uppåt. Staden blev dock attraktiv för människor som ville prova något nytt eller äventyrligt eller bara billigt under 90-talet. Människor kunde få en riktigt stor lägenhet i en världshuvudstad för en spottstyver, en lägenhet med 3,80 m höjd, 2-3 rum, ca 80 m², stuckatur, halvt möblerad, centralt läge, ca 1500 spänn i månaden. Fast den var sliten, riktigt sliten, ibland med gamla skotthål från krigets dagar. Och eldades med kolpannor som måste hämtas från källaren var morgon (och glödande aska måste slängas på rätt sätt)! Och hade för huset gemensam toalett i trapphuset eller innergården! Och var närmast skitiga ruckel till hus och lägenheter – brunsvartgråa av smuts! Nu berodde inte priset bara på att en massa slitna lägenheter stod tomma . Hyrorna var fortfarande typiskt DDR-mässiga. En fördel fanns i det gamla kommunistlandet, vilket i och för sig var fallet även i Sverige på 60-70-talet, nämligen att man inte betalade minst hälften av familjens lön på boendet, vilket många storstadsbor gör idag. Bara en liten del gick till hyran. Till skillnad från idag då en nyrenoverad lägenhet i en inte särskilt häftig Berlinstadsdel ligger på 15000 kr istället, d.v.s. en tiodubbling jämfört med 1999. I stadsdelen Prenzlauer Berg, dit den första vågen av ”nybyggare” flyttade på 90-talet och där gentrifieringen således skedde först, är hyrorna ännu högre. Fast så är de flesta hus där totalrenoverade och väldigt vackra idag. SvD-artikelns författare ser dock tillbaka på 90-talet med nostalgi p.g.a. dåtidens möjligheten att leva i en kreativ (fast skitig) miljö för nästan ingenting. Det gör han med rätta. För samtidigt som hyrorna har stigit i höjden de senaste tio åren, så har massinvandringen drabbat staden. Tyskland tog emot en miljon invandrare 2015, men givetvis har massinvandringen precis som i Sverige pågått i flera årtionden. Och Berlin har fått sin beskärda del. Faktum är att Västberlin redan under kalla krigets dagar blev ”invaderat” av turkar, och staden kallas fortfarande en av Turkiets största städer. Och turkarna har ända sedan de började komma skapat ekonomisk minusbalans i stadsbudgeten. En orsak till de höjda hyrorna beror förstås på att staten garanterar boende åt invandrare. Hyresvärdar är på sätt och vis säkrade att kunna hålla en hög hyra. Fast den främsta orsaken till de höjda hyrorna beror av marknadsekonomiska skäl, efterfrågan på lägenheter. Den stora efterfrågan har gjort att oseriösa värdar försöker norpa åt sig en del av kakan, vilka försöker tvinga upp hyrorna p.g.a. trycket. En sådan oseriös hyresvärd är det svenska företaget Akelius, som satsar rejält på Berlin. De köper upp hus, genomför utdragna totalrenoveringar som får folk att flytta och mångdubblar hyrorna när det är klart. Det sägs också att de köper lägenheter i ”bostadsrättshus” (tyskarna har ett annat system än bostadsrätter ägda av föreningar) och påtvingar förändringar i huset som får folk att flytta, varmed de kan köpa hela huset och kränga lägenheter till ockerpriser. Hederligheten är lika med noll. Följaktligen hatar tyskarna Akelius nästan lika mycket som de hatar Vattenfall. En följd av hyreshöjningarna och massinvandringen är att antalet tyska hemlösa har ökat drastiskt de senaste åren. På ett sätt är det lite skönt att inte bara se zigenare tigga i Tyskland (det vanligaste fallet i Sverige) utan vanliga tyskar. Man ger hellre dem en slant. Fast samtidigt vet man att det oftast går till bira och knark. Saken är faktiskt den att många hemlösa i Berlin har hemlösheten (och knarkandet) som livsstil. Den urartade situationen med hemlösa har fått staden att låta dem ha sina låtsasboenden vid ett antal U-bahn- och S-bahnstationer (tunnelbana och ”pendeltåg”) – ”Obdachlosen-Camps” kallas det. Bortsett från att det luktar piss och skit och sprit (och knark förstås), och att ett antal socialarbetare och poliser måste finnas på plats dygnet runt, är det mindre roligt för barnfamiljer som inte längre kan låta sina 11-åriga barn gå fritt där omkring. Än knasigare är situationen när de hemlösa skyller konflikter och en allmänt rutten situation på andra. Knarkarna menar att alkisarna, som vill babbla, kommer dit och för med sig bråk. A-lagarna tycker att de är trevliga och skyller bråket på knarkarna. De genuint hemlösa, som hamnat i sin situation p.g.a. olyckor eller livskriser, blir utmobbade av knarkgänget. Alla skiter i att det stinker. Och ”vanligt” folk som går förbi och blir förbannade på lukten, äcklet och skränet hamnar i bråk när de hör knarkarnas okvädingsord om borgarbrackor bara för man råkar ha jobb, hem och familj. Nu vill dessutom det politiska vänstergänget (die Linke u. Grüne) cementera hemlöshetssituationen i Berlin. De vill efter koncept från USA skapa ”safe places” åt de hemlösa (läs: i första hand knarkare och A-lagare). På dessa ”rädselfria zoner” – en sorts större slumläger som förvaltas av de hemlösa själva – ska de hemlösa kunna duscha, skita och få socialbidrag, utan att hamna i konflikt med förbipasserande. Jaha! Funkar inte fotboja i fabriken? Och till råga på allt måste man samtidigt höra Stefan Löfvén uttala sig om knarkare och invandrarbanditer i Sverige, som vanligt i enlighet med den mannens signum: lika korkat som oförskämt. Knarkstefan – jo han förtjänar det namnet – skyller den invandrarkriminalitet han har kämpat allt han kan för att förverkliga (tillsammans med Mollgan och dårarna i MP) på ett gäng osnutna, rika ungdomar i Danderyd och på Östermalm. Det är deras ohämmade snortande och haschbolmande som göder gängkriminaliteten i förorter som Rinkeby och Husby, menar herr hönshjärna. Men vad är inte den sortens retorik annat än ett försök att skyla och bortförklara invandrares ohämmade knarkande eller för den delen marijuanakonsumtionen i arbetarklassens breda lager. Och vad åstadkommer Knarkstefan därmed? Jo, cementering av knarkandet bland de grupperna. Således samma strategi som Berlins vänsterpolitiker kör med sina hemlösa knarkare. Bra jobbat![/membership]