Barnen tvingas till otrygghet

På många skolor i landet råder en sådan "arbetsmiljö" att hade det handlat om vilket annat företag som helst, så hade skyddsombudet per omgående stängt ner verksamheten. Men så länge det drabbar våra barn verkar myndigheterna nöjda och för många föräldrar helt likgiltiga. [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="http://www.svegot.se"] [/membership] [membership]Av naturliga skäl vänder sig många till mig för att lätta sina hjärtan. Det ger mig en ordentlig överblick över hur det ser ut runt om i vårt avlånga land. Jag hör berättelser från Norrlands inland, Skånelands lantbruksbygd och städerna däremellan. Det är inte bara berättelser om elände utan en hel del hopp och glädje finns också, men mycket är dystert – eftersom verkligheten för många svenskar är det. De flesta är dock inte så oroliga för sig själva. Det är andra de har i åtanke. Framförallt är det sina barn (eller närståendes) som man oroar sig över. Framförallt handlar det om skolan. Vi vuxna har ju den fördelen att vi kan dra oss undan och välja bort situationer. Vi kan ta bilen till jobbet, stanna till på affären påväg hem och sedan stänga dörren bakom oss. Ska vi någonstans är det bara transportsträckan som ska klaras av. På jobbet kan vi också ställa vissa krav. Det finns klara regler om vad som får och inte får ske. Exempelvis finns det inte en enda vuxen som skulle acceptera att kollegan drar kniv och sätter den mot ens strupe och hotar skära halsen av en om man inte gör det ena eller andra. I skolan däremot kan detta passera utan åtgärd. Det fick jag berättat för mig under Det fria Sveriges sommarfest av en besökare med barn i skolåldern. Det är bara ett exempel. Det är snart mitten av augusti när jag skriver denna text och snart drar skolan igång igen. Klasslistor kommer och lärare utses. Vad sägs om en vänstervriden gayaktivist som klassföreståndare? Eller kanske en aktiv antifascist som uttryckt stöd till våldsbejakande ideologi? Eller en utlänning som inte kan svenska? Eller en person som alla på orten vet har våldfört sig på en ung tjej, men som aldrig anmälts eller dömts? Alla berättelser är från det verkliga livet. Barnen har ingen möjlighet att välja bort det sammanhang som staten placerar dem i. Visst, med föräldrar som lägger ner tid och kraft och pengar på att ordna det för sig så går det att skydda sig lite grand. Men i princip är det bara att tacka och ta emot. Och möjligheten till hemskolning finns ju inte – det är ju olagligt i Sverige! Kanske är det tur att barn är så tåliga som de är? På sätt och vis är det bra att "man vant sig" vid stämningen som råder. Det gör att de klarar av det. De flesta råkar heller inte riktigt illa ut, bara "lagom" – så där att skolledningen kan förklara bort det och se åt andra hållet. Det är ju också svårt att ändra på saker och ting, speciellt om man är ensam eller ett litet fåtal. Att få något inflytande över skolan på orten om bara två familjer har ansvarsfulla föräldrar går i princip inte. Om vi ser på de områden där utlänningar mer eller mindre tagit kontrollen så görs det genom att de utgör en stark minoritet, eller har blivit majoriteten. Är man i majoritet så bestämmer man. Förvisso finns det en läroplan som ska följas, men inflytandet över miljön är upp till den dominerande kraften att forma. Det som är sant är alltid sant vilket betyder att det finns hopp. Men det krävs lite för att omvandla hoppet till verklighet. Det kan till och med krävas mycket. Frågan man måste ställa sig, om man befinner sig i en situation där det inte är acceptabelt är: hur långt är jag beredd att gå för att finna en situation som fungerar? Är jag beredd att höja rösten? Är jag beredd att ta ställning med förhoppningen om att andra sluter sig till mig? Om jag gör det, men övriga fortsätter att inte bry sig, är jag beredd att söka mig vidare, att flytta till och med? Faktum kvarstår: om vi är en fysisk minoritet så kommer vi alltid vara tvåa. Om vi är en fysisk majoritet så kommer vi också lämna djupa avtryck och kunna påverka. Därför måste vi fundera över hur vi kan bli en fysisk majoritet (eller åtminstone den starkaste fysiska minoriteten) och faktiskt påverka vad som händer och sker. Någon annan utväg finns inte.[/membership]

Barnen tvingas till otrygghet

– Varför vi måste tjata om den självklara rätten till hemskolning

Sverige vaknar #1: Masskjutningar som samhällsfenomen

Årets sommarfest var en upplevelse utöver det vanliga

Ännu mer från Svegot

Den pedofila terrorstaten

Särskola för alla!

Så ska dina barn hjärntvättas

Sossar & Banditer

Senaste programmen

Gängkrig och skjutningar: Är det inte invandringens fel?

Kommunalt självstyre eller aktivistisk anarki?

Är det försent? Ska vi bara ge upp?

Sverige: Ett land i världen eller hela världen i ett land?

Skuggsamhället AB: Att bli rik på illegal invandring

Att förstöra ett land: Sveriges oundvikliga kollaps

Propaganda från UR rör upp känslor i Ungern

Kusingifte, klankrig och skjutningar: Så blev Sverige tredje världen

Elon Musk, ADL och antisemitismen

Orania: Att bygga en nation (Gäst: Jonas Nilsson)

Att bli svensk medborgare: Nya regler föreslagna, vad innebär det?

Liberalernas dröm är svenskarnas mardröm

Naturen eller överheten – vem följer du?

Balkongturken synliggör det svenska problemet

Kungen, Åkesson och Nobel

Om Dagens Svegot

Kontakt

Välkommen tillbaka!

Skapa nytt konto!

Få ditt lösenord tillskickat dig