När jag blev polisanmäld av antifa

Att bli polisanmäld som aktiv nationalist i Sverige är något man får vänja sig vid; speciellt om man inte gjort något. Ofta är ju våra motståndare väldigt känsliga.

[membership level="0"]

[su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note]

[wppb-login redirect_url="http://www.svegot.se"]

[/membership]

[membership]Det är en märklig känsla första gången man blir polisanmäld, faktiskt rätt chockartad och obehaglig känsla. Hur som, jag tog åt mig och kände både förvåning, och stort obehag. Jag hade ju inte gjort något. Numera har jag genom flera egna erfarenheter blivit varse att en polisanmälan det är något som den mest laglydiga person kan råka ut för.

En polisanmälan är som jag ser det något allvarligt , det har hänt något allvarligt som man vet är riktigt fel. Därav anmäler man inför en polis det man varit med om och blivit utsatt för. Det var såhär..

Året var 2012. Det var en kall lördagseftermiddag i mars och Sverigedemokraterna i Malmö skulle ha en manifestation på Stortorget under parollen ”Mot våld och kriminalitet”. Då jag tror att ni alla vet och förstår så fanns det de malmöbor i min stad, jag inräknad, som sedan en tid gick och vantrivdes och kände att våldet och kriminaliteten stod en upp i halsen.

Det hände så mycket i ens absoluta närhet av våld och kriminalitet som man helst skulle vilja vara förutan. Jag hade haft en riktigt jobbig period med att jaga väskryckare, inbrottstjuvar och annat onödigt hitkommet skit, jag var liksom mätt, fed up! Det gick så långt att jag skrev mejl till kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu (S) om att han borde arvodera mig då jag egentligen inte hade tid, eller lust att sätta efter importerade ogärningsmän, men gjorde det ändå. Jo jag var såklart sarkastisk med en allvarlig underton.

Därav begav jag och min man oss upp till Stortorget för att lyssna på vad det parti som var stadens och hela landets paria hade att säga, hade dessa SD-politiker några lösningar så att Malmö inom snar framtid kunde få lov att återgå till ett mer svenskt normalt tillstånd?

Väl på torget ställde jag mig vid kravallstaketet i god tid för att ha bra plats för att både kunna se, och höra. Sen blev det som så att jag rätt snabbt fann mig stå mitt bland galningar, med signum nosringar, keps och svarta huvjackor. Nosringarna dallrade i takt med deras ap-illvrål, de skramlade med pet-flaskor fyllda med småsten ... ingen, absolut ingen skulle få chans att höra talen där innanför kravallstaketet. Jag bad dom sluta skrika, tror att jag skrek HÅLL KÄFTEN, jo jag sänkte mig temporärt till deras nivå.

Av unga knappt torra bakom öronen ”antifascister” fick jag åthutning och tillsagd om att jag skulle sticka därifrån, gå hem, dra, för om jag lyssnade på fascisterna kunde jag bli som dom. Alltså killar och unga kvinnor tog sig rätten att diktera var jag inte skulle vara, och vad jag inte skulle lyssna på, fast jag ville. Då jag upplysningsvis inte lät mig dikteras av de som var anledning till att polisen lät sätta upp kravallstaket, så blev jag istället trakasserad genom att de skramlade mig i öronen med sina flaskor. Antifascister är slynglar och diktatorer.

Det blev ett låst läge, jag stod kvar i all min rätt, jag fotograferade dom, och dom blev hysteriska, och dom fotograferade mig. När jag idag ser tillbaka på händelsen så kunde det slutat riktigt illa. Där stod jag mitt i en flock av apliknande människor som var som inne i en religiös massuggestion och masspsykos. En av nosringskillarna tittade på mig med tom blick och gapande mun när jag frågade om när han skulle hålla torgmöte med tal, för då kunde jag komma och lyssna på honom också. Bara han nu HÖLL KÄFTEN.

Jag kunde inte höra en enda stavelse av talen vid torgmötet då våldsvänstern hysteriskt skrek och skränande slogs mot väderkvarnar, så jag och min man gick. Vi bestämde oss för att gå då två risiga afa-brudar frenetiskt skramlade med sina flaskor i våra öron, vi gick, och de följde efter. Som två ryggsäckar hade vi dessa två flaskskramlande lagbryterskor på våra ryggar när vi styrde våra steg mot där polisen samlats vid torgets sydöstra hörn.

Jag liksom ledde dom rakt i famnen på polisen. Och här börjar jag komma till polisanmälningen, afa-brudarna skrek att jag var en jävla kärring när de fattade att jag lett dom till polisen. Sen följde det en stund av polisiär ovilja att hjälpa mig, jag fick liksom tjata på dom att greppa tag i ”antifascisterna”. Polisen särade på oss och jag gjorde en polisanmälan mot ”kvinnorna”, tror det landade i hot/trakasseri. Och så blev jag polisanmäld.

Det var nämligen så att ”antifascisterna” gjorde en ”motanmälan” som löd, FÖRFÖLJELSE. Ska ärligt tillstå att det var läskigt att höra att man blivit polisanmäld ... men polisen tog det med en klackspark ” för det är så dom gör”, hade aldrig hört om sådant tidigare. Man lär så länge man lever.

Och hur gick det sen? Det blev ingenting av något, polisen hade sett att jag blivit hotad och trakasserad men i vår sköna värld är det helt i sin ordning, när antifascister beter sig så. Galningarnas polisanmälan mot mig hände det heller inget med, då jag skrev till polis att om jag hade förföljt dom, då hade vi alla gått baklänges.[/membership]