Det fanns en tid då jag försökte att förstå hur andra människor, som numera bor i Sverige men som kommer från helt andra kulturer som är annorlunda än våra, var funtade. Hur tänkte de om arbete, familj, släkt och vänner? Jag sög åt mig som en svamp när invandrare berättade för mig och när dessa svarade på mina frågor. Man kan säga att jag var uppriktigt intresserad, och även bekymrad över olikheterna.
Jag gick på föreläsningar, filmpremiärer, paneldebatter, politiska debatter om dessa kulturkrocksspörsmål. För ett tiotal år sedan var hedersvåld och flick- och pojkkönsstympningar på samhällschemat och tapeten. Då diskuterades det i parti och i minut, men nu är det rätt tyst om det. I ungefärlig takt med att media och makteliten blev tystare och tystare om dessa så ohyggliga oförståeliga frågor, kom även jag till en gräns då jag inte orkade mer. Andra länders sjuka kulturella och religiösa grymheter mot sina egna barn kände jag att jag inte hade något att göra med.
I början – för ett bra tag sedan – när personer med (utifrån vår synvinkel) vidrig människosyn började resa till vårt land så skulle dessa (om allt stått rätt till vill säga fått vända vid gränsen). Men i och med att vi ser massor av personer välkomnas in i landet (av våra egna landsmän med en så försumbar svag självbevarelsedrift att den knappt är mätbar) kan vi krasst konstatera att dumheten och ondskan inte finner några gränser. Fritt blås in till oss, behåll din kultur, karva och skär i dina barn, vi hjälper till med vad det kostar, inte vad det kostar i lidandet utan såklart i pengar, om du knuffar ut ditt barn från balkongen, knip käft om vad du gjort, så får du skadestånd av samhället.
Det finns mycket man aldrig kan förstå, det förstod jag. Jag undrade över hur man kan döda sitt eget barn, och det för att barnet inte vill ställa upp med en sådan sjuk sak som att bli tvingad att gifta sig med en äldre släkting från byn i hemlandet. Eller hur viljan att leva mer svenskt i Sverige kan bli en dödsdom? Vi kan aldrig förstå det, hur vi än försöker. Men så en dag fick jag ett svar som förmodligen ligger väldigt nära sanningen om varför.
För en sådär fem sex år sedan på semester i Lidköping träffade jag och maken på en släkting till honom. Vi råkade stöta ihop på en trottoar och gick och satte oss på ett fik eftersom vi ville passa på att prata lite mer med varandra än bara ett hej och hur står det till.
Vi fick frågan om vad det egentligen är som händer i Malmö; varför sprängs och skjuts det så mycket? Jag å min sida passade på att fråga henne om det verkligen fanns behov av att HVB-hem i Lidköping (hon arbetade på ett sådant). “Har ni så många urspårade ungdomar i Lidköping!?” undrade jag. ”Det är ungdomar från Malmö som skickas hit, de är galna och när vi agerar med fast hand som vi ska, då blir vi kallade för rasister”, svarade hon.
Vi hade mycket att prata om och samtalet gled in på hedersrelaterat våld. Hur kan någon döda sitt barn, hur kan någon knuffa ner sin dotter, eller son, från balkongen? Hur kan någon döda sitt eget barn, kallblodigt döda och radera ut den man älskar mest? Hon visste varför och jag blev till en början stum. Jag hade aldrig tänkt att det kunde vara så.
Hennes svar:
”Tänk dig att i generation efter generation bli tvingad att ingå äktenskap med en släkting. Varje samlag är en våldtäkt, generation efter generation. Något går sönder i huvudet. Man känner inte likadant för sina barn som vi gör, något är sönder”.
Detta var en förklaring och svar på något som jag funderat mycket över, och med erfarenheter från domstol i brottmål i denna fråga blev det till ett, “aha såklart är det så”. Och vad ska vi kunna göra åt det? Ingenting, faktiskt ingenting. Vi kan inte göra ett smack
