Längs Sveriges vägar väntar äventyret

Den mörkgröna skogen fyller nästan hela synfältet och bryts endast av en smal och ganska dålig väg som ringlar sig fram, in i det okända.

Rutorna är nedvevade och inne i bilen luktar det barr och kväll. Ni vet sådär fuktigt och jordigt som det gör på sommarkvällar. Jag kör ganska långsamt för att kunna lyssna på fågelkvittret. Solen börjar så sakteliga gå ned och det börjar bli dags att hitta någonstans att sova.

Jag ser en liten sjö, svänger av från vägen och går ut.

Fullständig stillhet, förutom myggen. Det är tyst. Jag är osäker exakt var jag befinner mig, men jag är djupt inne i skogen någonstans mitt i Sverige. Helt och fullständigt ensam. Jag tänder en liten eld, och steker en stor köttbit jag köpt av en bonde några mil bort. Efter maten stirrar jag ut över sjön och låter tankarna vandra. Dagen har varit full av äventyr, möten och bilkörande och hjärnan är full av intryck, och själen är nöjd.

Den mest påtagliga känslan är dock frihet. En fri man, i en skog, i ett ockuperat land.

Visst låter det fantastiskt? Det är så här jag har tänkt spendera några dagar i sommar. Jag ska försöka ta mig långt upp i nordnorge, men kommer resa nästan hela vägen i mitt älskade Sverige. Längs med vägarna väntar äventyren. Människorna. Situationerna. Det blir, som man säger, själva resan som blir målet.

Jag har medvetet planerat så lite som det bara är möjligt, för att slippa känna mig pressad att vara på en viss plats vid en viss tid. Jag vill vara fri i ordets rätta bemärkelse. Jag ser verkligen fram emot att sakta se landskapet förändras runt mig. Att vägarna blir mindre och smalare, dialekter förändras och blir mindre och mindre förståeliga för att till slut helt byta språk till det norska.

Egentligen tycker jag inte att jag har tid. Det finns ju så mycket att göra men å andra sidan säger jag själv till alla runt om kring mig att de måste ta en liten paus ibland för att inte gå sönder. Jag får väl utgå ifrån att jag menar vad jag säger, och därför bör detta även gälla mig.

Jag ska ta en paus. Från nyheter. Det är en annan sak jag ser oerhört mycket fram emot. Allt fler kring mig har helt slutat att läsa nyheter. De mår för dåligt. Jag mår inte speciellt dåligt över det, då hade jag inte kunnat ha det jobb jag har, men jag ser ändå fram emot att för några dagar slippa plöja igenom ständiga påminnelser på hur mitt land förstörs av maktgalna och direkt sverigefientliga politiker. Istället ska jag njuta av allt det bra som fortfarande finns kvar i Sverige.

Skogarna. Vidderna. Ja, själva storleken på vårt land är en av dess vackraste saker. 1572 kilometer långt. 500 kilometer brett. Det är svindlande stort, och jag kommer färdas nästan hela dess längd.

Men det finns något som är nästan än bättre än naturen, och det är även detta som gjort Sverige till ett sådant underbart land. Detta kallas svenskarna. Mitt folk. Jag ser så mycket fram emot att träffa dem längs med vägen. Höra om deras liv. Berätta om mitt. Göra affärer, fråga om råd och kanske hjälpa till.

Det är nämligen en annan sorts paus jag kommer ta. Mer eller mindre dygnet runt så träffar jag bara människor som företrädare för Det fria Sverige . Det är en ära och jag älskar det. Men under dessa lediga sommardagar är jag bara Daniel, rätt och slätt. Inte Daniel från Det fria Sverige, även om jag givetvis troligen kommer se till att blanda in lite politik i mer eller mindre alla samtal. Jag vet ju hur jag är.

Men resan är inte i Det fria Sveriges namn. Den är bara i mitt.

Jag hoppas verkligen att du som läser detta har möjlighet att få göra något liknande i sommar. För Sverige, detta land som vi alla gör allt vad vi kan för att skydda från onda människor, är ett äventyr i sig. Och äventyr är till för att upplevas.